En del hjältar hamnar på försäljningslistan, några hamnar i poplexikon, några får en sida i något litet fanzine. Och så finns det gruppen Skooshny, som inte hamnar någonstans. Nu är det dags att ändra på det.
I förra numret av Now & Then fick Skooshny i sista stund en liten undanskymd plats i recensionsavdelningen. Anledningen var att när Bill Forsyth på Minus Zero Records bad mig recensera plattan fick jag för mig att det handlade om symfonirock; en hastig titt på konvolutet gav fog för farhågor åt det hållet.
För att vara snäll lade jag emellertid på plattan ett par dagar innan tidningen skulle lämnas till tryckeriet. De första lyssningarnas likgiltighet förbyttes mot beundran och efter två dagar var jag färdig att ge Skooshny en åtta i betyg.
Sedan dess har CD:n Skooshny [Minus Zero MZR-1] snurrat ytterligare ett 50-tal gånger och är det någon grupp som borde haft en given plats i tidigare artikeln Amerikansk Pop 1976-79 så är det SKOOSHNY. Men rockgrupper heter ju inte Skooshny och rockgrupper överlever ju inte utan att göra några spelningar. Framför allt kan inte en rockgrupp låta som en stökig version av Byrds i mitten av 70-talet...
Skooshnys värld är inte så lätt att penetrera. Om nu XTC skulle vara IQ-pop kan vi väl kalla Skooshny för labyrint-pop. Musiken tar många olika vändningar innan den kommer fram till målet. Sångaren och låtskrivaren Mark Breyers texter är dessutom stundtals så komplicerade att han erkänner att han inte riktigt förstår dem själv. Av favorittextförfattaren är Procol Harums textleverantör Keith Reid säger en del.
Tro nu bara inte att Skooshnys musik skulle vara svårtillgänglig; här finns mycket Byrds-influenser, men även Kinks, Big Star, Left Banke och R.E.M. (!) måste nämnas.
Skooshnys historia går tillbaka till 1970 när trummisen David Winogrond startade bandet Brevity i Chicago, tillsammans med bland annat Rick Vittenson och Mark Breyer. Gruppmedlemmarna var något för unga för att ha tillhört Chicagos 60-talsscen, där grupper som New Colony Six, American Breed, Shadows Of Knight och Buckinghams dominerade. Men visst hade man influerats av den brittiska invasionen.
- Beatles och Kinks betydde mycket för mig och gör så än idag, berättar Mark Breyer. Vi var en ovanligt lättviktig popgrupp för att vara 1970.
Bolaget Straight/Bizarre blev intresserat men ingenting hände. Studier och andra aktiviteter medförde att det dröjde ända till 1975 innan gruppen startade om. Då hade både David Winogrond och Mark Breyer flyttat till Los Angeles. De träffade gitarristen Bruce Wagner och började spela in nya låtar. Det skulle dock dröja ytterligare tre år innan inspelningarna kom ut på skiva.
1978 gav man ut en EP med fyra låtar [Alien VIL 1917]. Bäst är The Ceiling To The Lies, en låt som redan i första versen vittnar om stordåd. I grunden finns mycket Byrds, men det låter sent 70-tal om resultatet. Här finns mycket smärta, men resultatet är ändå lika vackert som 5D (Fifth Dimension) eller Goin' Back.
It Hides More Than It Feels sticker också ut. Efter en mjuk inledning med orgel och fågelsång bräker gitarrer in med oerhörd kraft. Cakewalk är stökig och borde egentligen inte fastna, men refrängen tar nacksving på lyssnaren. Old Piece In The Puzzle är tyvärr bara jobbig.
Mark Breyers texter är nästan alltid dystra och han använder sig mycket av metaforer. På Cakewalk finner man dock en mer humoristisk sida.
- Låten handlar om en vaktmästare som drömmer att han är Davey Keon, en av Torontos mest kända ishockeyspelare. Jag har alltid varit mycket intresserad av ishockey och tyckte det var ett kul tema. Min näst största favorit är för övrigt Börje Salming.
- Texter har alltid varit mycket viktiga för mig. Genom dem försöker jag få rätt sinnesstämning i låtarna, vilket betyder mycket för ett bra resultat.
Problemet var väl bara det här med gruppnamnet. Skooshny var ett namn som till och med gruppens fans hatade, och att det var det ryska ordet för tråkig hjälpte väl knappast upp de redan ansträngda oddsen. Mark Breyer får ta på sig skulden för namnet.
- Ett tag var jag såld på allt som hade med Sovjet att göra. Jag fördjupade mig i rysk kultur och lärde mig en hel del ryska.
När jag tittar igenom ett gammalt ex. av amerikanska fanzinet Bomp Magazine ser jag en halvsidesannons för Skooshnys EP. Bland citat av journalister från dåvarande tidningarna Trouser Press och New York Rocker, finner man en en Ivan Grozny, noted music historian, och Mark Breyer avslöjar äntligen Ivans rätta identitet.
- Det var jag själv som satte dit kommentaren “as if younger than yesterday- Byrds met the Kinks face to face”. Grozny är ryska för förskräcklig. Jag ville få fram att vi lät som ett mellanting av Byrds och Kinks.
Men det var också det här med att inte äga bil. Gruppen var baserad i Los Angeles, men ingen av medlemmarna ägde någon bil och att inte äga bil i Los Angeles måste vara som att jaga älg med ärtrör. Det blev ett helvete att ta sig till skivstudion och spelningar var knappast lönt att tänka på. Mark Breyer var dessutom inte intresserad av att spela live.
- Jag var aldrig direkt involverad i Los Angeles-scenen. I mitten av 70-talet var favoriterna fortfarande de samma som under 60-talet. Det var förmodligen därför vi lät som vi gjorde. Men när Graham Parker och Elvis Costello kom fick jag en nytändning.
1979 kom singeln Crossing Double Lines / You Bring Me Magic [Alien VIL 1919]. A-sidan är stökig, men knappast lämpad som A-sida. B-sidan är betydligt trevligare med sin bedjande refräng och skulle kunna ha blivit något. Arista visade intresse, men det rann ut i sanden och gruppen upplöstes.
Mot bakgrund av detta häpnar jag efter femtielfte lyssningen fortfarande över att gruppens musik håller så hög klass och att de hade sitt sound 1975. För den där åttan (som skivan fick i betyg i nummer sju) har numera bytts ut mot en nia eller kanske t.o.m. en tia.
Bill Forsyth skall ha en eloge för att han gav ut låtarna.
- Men det var faktiskt Greg Shaw på Bomp Records som hade tejperna, berättar Mark Breyer. Han var ofta i London och nämnde en dag att det fanns en engelsk kille som var galen i våra två singlar. Efter mycket om och men fick så äntligen Bill tag på tejperna.
CD:n innehåller nämligen elva tidigare outgivna låtar och här finns knappt någon låt som jag skulle vilja vara utan. Beaktas bör också att låtarna är inspelade under primitiva förhållanden och säkert bara tilltänkta som demotejper.
Låtarna är stökiga, men visst finns Byrds-influenserna där. Men gruppens stil är ändå unik för sin tid (och definitivt före sin tid). Konstaterandet “Too late for the Byrds, too early for R.E.M.”, säger det mesta om gruppens sound.
Photo by Jeff Peters
Från ungefär samma tid som EP:n spelades in finns t. ex. trilogin
Trish De La Roe,
Fever Dreams och
The Mood In Me, som skulle ha förgyllt vilken Byrds-platta som helst och faktiskt ligger snäppet över Big Star.
Efter gruppens upplösning i slutet av 70-talet samlades medlemmarna i början av 80-talet för att spela in demotejper. Man tillbringade tiden i Michael Penns studio. Sex låtar från dessa tillfällen finns med på CD:n och det handlar om dynamit.
Dessert For Two och
You Cracked My Code är sparsamt utsmyckade låtar som har så mycket stämning att det räcker och blir över länge.
Masking The Moon är tufff med de där finurliga vändningarna som var så typiska för gruppen. Malibu gungar fram med lätta steg.
Riga har en
Be My Baby-inledning och fortsätter sedan till klassiska popmarker.
Som avslutning har man lagt in den ryska hiten
Podmoskovnye Vechera (En natt i Moskva på svenska) som givetvis sjungs på ryska.
Det bästa är dessutom att vi kanske inte har hört slutet på sagan om Skooshny. Medlemmarna har nämligen varit i studion och jobbat med några låtar.
Vågar man hoppas på en fortsättning?
HANS OLOFSSONUrsprungligen publicerad i Now & Then #8
