Amerikansk sextiotalspop är något som ligger oss mycket varmt om hjärtat. Bakom The Byrds, Lovin’ Spoonful, The Mamas & Papas och de andra stora grupperna fanns det nämligen en uppsjö suveräna popband, men merparten av dem förblev okända utanför USA.
Först ut är alltså Beau Brummels - gruppen som startade den amerikanska popvågen. Den 15:e maj 1965 gick Byrds in på USA-listan med Mr. Tambourine Man. För många var Byrds det första amerikanska popband som tog upp konkurrensen med “The British Invasion”.
1964 var det nämligen inte så lätt att vara amerikansk artist. De som dominerade listorna i början av sextiotalet fann snart att den amerikanska publiken bara var intresserad av brittiska band.
Everely Brothers, Roy Orbinson, Gene Pitney, Del Shannon och många andra såg sina listplaceringar sjunka med oroväckande hastighet. I Texas satt en kille vid namn Doug Sahm och blev inspirerad. Trots att han bara var några och tjugo hade han redan gjort ett femtontal singlar, som bara sålt regionalt.
Med hjälp av ett brittiskt klingande namn, Sir Douglas Quintet, och en orgel à la Animals och Zombies, blev She’s About A Mover en stor hit våren 1965, och många anser att Sir Douglas Quintet var den första amerikanska grupp som anammade det brittiska soundet. (Att Doug Sahm inte precis lät brittisk är en helt annan sak...)
Alltför många har glömt det som hände redan i januari 1965. Då gick nämligen en grupp vid namn Beau Brummels in på USA-listan med sin singeldebut Laugh Laugh.
Låten blev inte bara en hit, framför allt lyckades gruppen kombinera det bästa hos Beatles och Searchers, vilket resulterade i ett sound som Byrds säkert blev mycket inspirerade av.
Enligt Beau Brummels trumslagare John Peterson (vars hår hade den rätta Brian Jones-looken) sprang Byrds trummis Michael Clarke omkring och sa att han var John Peterson. En anledning till varför Beau Brummels sällan nämns kan vara att de raskt placerades in i garagerockfållan, men fuzz och vilda solon var nog det sista gruppen hade i tankarna.
- Det enda vi hade gemensamt var väl att alla banden började träna i garaget, säger Beau Brummels sångare Sal Valentino med skrattet i halsen.
Det är honom jag har förmånen att få prata med. Valentinos röst har blivit hesare med åren, men hans prathumör är det inget fel på. Laugh Laugh, med sin underbara blandning av akustiska och elektriska gitarrer, lätt westerninspirerade munspel och framför allt Sal Valentinos mycket speciella röst, slog åtminstone ner som en bomb på min skivspelare när jag hörde den första gången i början av åttiotalet.
Någon kritiker kallade till och med Valentino för en av de bästa sångarna någonsin, ett något överdrivet påstående, men hans sårbara, bräckliga och sorgliga röst har givit många Beau Brummels-låtar ytterligare en dimension.
Å andra sidan led Valentinos röst av schizofreni; han kunde plocka fram hotfulla bastoner som hämtade från en skräckfilm, för att i nästa steg ge upphov till hausse i mollstämningar.
Även en relativt dålig låt kunde förvandlas till habil efter att Sal Valentinos magiska stämma fått röra om i grytan. Men den som ska ha i särklass störst eloge är Beau Brummels låtskrivare och gitarrist, Ron Elliot - ett musikaliskt underbarn som blev medlem i gruppen enbart för att han skulle få utlopp för alla sina låtidéer. (Han hade börjat skriva låtar redan i sin barndom.)
De var uppenbarligen många för under en tidsperiod på knappt ett och ett halvt år spelade gruppen in cirka 50 (!) av hans låtar. Åtminstone 30 av dem håller mycket hög klass. Elliot hade en förmåga att tackla allt från den simplaste beatlespopen till att leverera något som man bör betrakta som de första countryrocklåtarna.
Det mest anmärkningsvärda är att Elliot påstår att han egentligen inte tyckte om vare sig rock- eller popmusik. Hans favoritmusik var tjugo- och trettiotalets storbandsmusik. Att skriva poplåtar var inget märkvärdigt enligt Elliot och han satte igång med den sysslan enbart för att visa hur simpelt det egentligen var…
Elliot ville dock gå ett steg vidare i sitt komponerande och de övriga medlemmarna klagade ofta på honom när han ville lägga in många ackord i låtarna. Under Beau Brummels skivkarriär mellan åren 1964 och 1968 skedde en utveckling som är få grupper förunnat; de gick från att vara något av beatlesplagiatörer till att redan 1967 gå i bräschen för det som Byrds och Bob Dylan senare skulle få all kredit för; nämligen det första countryrockalbumet.
Beau Brummels var i själva verket countryrockens pionjärer tillsammans med Gram Parsons International Submarine Band. Båda grupperna gjorde vad man skulle kunna betrakta som countryrockalbum mitt i det psykedeliska 1967.
Men vi går några år tillbaka i tiden. Ron Elliot och Sal Valentino hade känt varandra några år när Valentino sommaren 1964 tog kontakt med Elliot för att bilda ett band. Tack vare Elliot kunde Beau Brummels leverera egna låtar, och blev alltså något av pionjärer med sin blandning av Beatles och Searchers plus att de redan 1964-65 hade inslag av både country och folkrock i sina låtar.
Beau Brummels blev snabbt mycket populära på San Francisco klubben Morrocco Room, och samma sommar stegade en 150 kilo tung man in på klubben.
Det var Tom Donahue, en av San Fransicos mest kända discjockeys, som letade talanger till sitt nystartade skivbolag, Autumn Records.
Det var speciellt en låt som fångade Donahues uppmärksamhet, nämligen Laugh Laugh. Det mes remarkabla med bolaget, åtminstone så här efteråt, är att husproducenten hette Sylvester Stewart. Denna Stewart skulle några år senare bli den svarta musikens framtidshopp under namnet Sly Stone, innan han i mitten av sjuttiotalet ingick äktenskap med injektionssprutan.
Beau Brummels, tillsammans med mindre kända nya grupper som Mojo Men och Vejtables, hade snart fått skivkontrakt med Autumn, och i slutet av 1964 låg Laugh Laugh redo för utgivning. Låtens olika bottnar och stämning gör den till mer än en vanlig beatlåt. Sal Valentino är ömsom bedjande, ömsom klagande, för att i refrängen släppa alla förtöjningar.
Laugh Laugh följdes upp av Just A Little, en låt som faktiskt är ännu bättre. Klimax nås i det korta solot där gitarrerna bjuder på ett underbart samspel. Just A Little är dessutom så omedelbar att lyssnaren sitter fastklistrad vid högtalarna redan i första versen. Efter dessa två framgångsrika singlar fick Beau Brummels som enda grupp på Autumn äran att spela in ett album.
Titeln blev symptomatiskt Introducing och båda singlarna finns med. Albumet innehåller tio egna låtar, vilket var ganska ovanligt vid denna tid. Här finns dessutom en vilja att göra mer än bara ett knippe beatlesplagiat. Beau Brummels var tidigt ute med att vidga de något inskränkta popramarna, som i den komplicerade They’ll Make You Cry.
Men gruppen glömmer inte bort att en riktig poplåt stavas omedelbar vers/refräng, och på Stick Like Glue, I Would Be Happy och Not Too Long Ago samsas de på ett utmärkt sätt.
Framtiden såg ljus ut för Beau Brummels, men så dök de där Byrds upp och slog igenom med den oförglömliga Dylan-låten. Och konkurrensen hårdnade betydligt eftersom nya grupper som Turtles, Lovin’ Spoonful och Paul Revere & The Raiders ville vara med och dela på kakan.
Sal Valentino anser dock inte att Byrds stal Beau Brummels sound.
- Byrds försökte mer efterlikna Bob Dylan, åtminstone i början.
Men de största problemen var inte den hårdnande konkurrensen. Efter ett tag tappade Tom Donahue intresset för sitt skivbolag. Beau Brummels efterföljande singlar fick god kritik, men var svåra att hitta i skivaffärerna.
Ron Elliot led dessutom av diabetes och fick allt svårare att turnera. Han har många minnesluckor från turnéerna och kommer mest ihåg alla de gånger han vaknade upp på sjukhus.
Gruppen fortsatte dock att göra fina singlar - både You Tell Me Why och Don’t Talk To Strangers duger gott - samt albumuppföljaren Volume 2. Albumet är väl inte riktigt lika bra som debuten, men här finns en annan favorit, Sad Little Girl. Låten kryper fram och Sal Valentinos röst och gitarrerna bygger långsamt upp låten mot ett klimax.
- “Sad Little Girl”, som jag personligen älskar, borde egentligen blivit vår tredje singel. Den hade säkert blivit en större hit än “You Tell Me Why”, men Tom Donahue och Ron Elliot ville satsa på “You Tell Me Why” och “Don’t Talk To Strangers”.
Enligt Ron Elliot så bestod albumet mest av demolåtar som sattes samman utan någon större planering, något som Valentino håller med om.
Sal Valentino anser dock att Elliot möjligtvis hade lite för mycket att säga till om när det gällde att välja ut låtar till Volume 2. Det finns dessutom en annan förklaring till varför resultatet blev som det blev.
- Sylvester Stewart började ägna allt mer tid åt sin egen karriär, så vi hade egentligen ingen producent på Volume 2.
En annan tråkig händelse under 1965 var att gitarristen Dec Mulligan hade fått sparken efter ett bråk. Som hämnd stämde han gruppen på en miljon dollar, en summa han menade motsvarade missade arbetsinkomster. Stämningen rann dock ut i sanden.
Den rastlöse Donahue blev allt mer trött på sitt skivbolag och under en turné våren 1966 fick medlemmarna i Beau Brummels höra nyheten att deras kontrakt plötsligt hade sålts till Warner Brothers.
Under hela 1965 samt våren 1966 spelade Beau Brummels in en mängd låtar, där merparten av materialet länge förblev outgivet. Några år senare gavs dock en del av inspelningarna ut på albumet Vol. 44.
Det skall vi vara tacksamma för, ty Beau Brummels ljudbild hade blivit fylligare och tajtare. Favoritspåret är Gentle Wanderin’ Ways med sina bitska gitarrer och Ron Elliots domedagsstämma. Här finns även den charmiga Dream On, som är något av en tidig countryrocklåt.
1982 gav Rhino ut samlingen From The Vaults, som hade samlat ännu fler ännu fler outgivna pärlor. No Lonelier Man är pop som går på knock; Can’t Be So är ännu en Sal Valentino-bön, medan Ron Elliots domedagsröst predikar på I Grow Old. Nittiotalet har dock blivit den verkliga guldåldern för dem som undrade var resten av inspelningarna tog vägen.
1993 gav Big Beat/Ace ut Autumn Of Their Years. Här finns ytterligare ett knippe pärlor, Tomorrow Is Another Day. (Ni som diggade Byrds-samlingen In The Beginning ska veta att Beau Brummels outgivna låtar håller högre klass.)
Den riktiga nördhandlingen stod Sundazed för när de i fjol gav ut trippelboxen (!) San Fran Sessions.
Visserligen handlar det om en del alternativa tagningar och demoversioner, men de visar på gruppens bredd och förmåga att tackla sparsamt arrangerat material; framför allt visar boxen vilken fantastisk sångare Sal Valentino är.
Till råga på allt dyker det upp ytterligare några nya mästerverk, som Hey Love och It’s So Nice, som håller nästan samma klass som gruppens bästa singlar.
På dessa fyra samlingar hittar man 15-20 (samtliga finns på San Fran Sessions) smått suveräna, överblivna inspelningar, vilket dessvärre är ett bevis på hur Beau Brummels karriär missköttes.
Det nya bolaget Warner Brothers borde varit en idealisk plattform för Beau Brummels, men bolagets första projekt blev att göra ett helt album med enbart coverlåtar. Albumet som fick namnet Beau Brummels 66, blev mycket riktigt ett fiasko.
Warner hyste uppenbarligen inget större förtroende för Ron Elliots låtar för en av singlar blev en cover på på den redan tråkiga Dylan-låten One Too Many Mornings.
- Trots sitt kända namn var Warner Brothers inget större skivbolag vid denna tid. De hade dessutom misskött Everly Brothers karriär, så vi borde förstått att de inte var något bra val.
Inför 1967 hade Beau Brummels blivit en allt större parentes i pophistorien. Paradoxalt var det nu som gruppen skulle komma att göra sin bästa platta - dessutom på Warner av alla bolag.
- Vi hade turen att stöta på Lenny Waronker, som var en stor beundrare av Beau Brummels. Han hade dessutom lyckats skaffa sig ett stort inflytande på Warner och på så sätt kunde vi hålla oss kvar på bolaget.
- Lenny gillade dock inte John Petersons trumspel och ville ha bort honom från Beau Brummels. (Den egentliga anledningen till att Peterson slutade var dock att Beau Brummels lagt av med att turnera, vilket gjorde att han blev tämligen överflödig.)
Waronker fick som han ville och gruppen reducerades till en trio (Peterson blev medlem i Harper’s Bizarre). Lenny Waronker, som senare blev ett känt producentnamn, samlade nu ihop studioeliten för att spela in material till det som skulle bli mästerverket Triangle.
Något annat ord kan jag inte komma på när det gäller att beskriva albumet. Triangle är inget för popnördar med krav på omedelbara melodier, men för personer med mer tålamod väntar en hisnande upplevelse. Albumet är alltså Beau Brummels bästa och borde egentligen platsa på alla listor över de bästa plattor som gjorts.
Triangle sprider lägereldsstämning, utan att för den skull låta som Cat Stevens eller Leonard Cohen. Den förmedlar snarare samma känsla som tidiga Tim Buckley, Nick Drake eller John Phillips; musik som av egen fri vilja befinner sig ute på bråddjupt vatten. Vissa psykedeliska toner sprakar kring elden, men det är snarare den spröda folkmusik- och countrydoften som luktar godast.
Men plattan lutar sig inte mot low fi-stilen, på flera av låtarna har Lenny Waronker engagerat en orkester (bland studiemusikerna märks namn som Glen Campbell, Van Dyke Parks och Al Casey) som gör gruppen mäktig och smått bombastisk, utan för att för den skull bli pretentiös.
Redan på andra spåret Only Dreamin’ Now börjar man inse att något hänt. Låten inleds med stråkar och kastanjetter, för att några sekunder senare berikas med dragspel. Magic Hollow med sin smärtsamt vackra melodi och titelspåret är de bästa exemplen på hur välarrangerat albumet är, och man förundras ännu en gång över Ron Elliots utveckling som låtskrivare.
Även Valentino skall ha kredit, för att hans röst mognat ytterligare. Ibland låter han gammal, men det ger bara ytterligare trovärdighet till materialet. Lyssna till exempel på The Wolf Of Velvet Fortune, en skrämmande låt i sin enkelhet. Sal Valentino blir mycket glad över någon även prisar Beau Brummels senare verk. Han har dessutom en speciell att glädjas över Triangle.
- Jag började få alltmer att säga till om när det gällde låtskrivandet. Jag ska villigt erkänna att Ron Elliot var gruppens riktige låtskrivare, men från och med Triangle fick jag förmånen att få arbeta med honom.
- Triangle fick mycket bra kritik - den recenserades till och med i jazztidningen Downbeat, vilket var ovanligt för en rockplatta.
Dessvärre kom albumet ut strax före Sgt. Pepper - och sedan var ingen intresserad av vårt album.
Året efter fanns bara Sal Valentino och Ron Elliot kvar i medlemsstallet. (Här finns en rolig parallell till Byrds, som under några månaders tid enbart bestod av Roger McGuinn Och Chris Hillman.) Men det hindrade inte de två från att ännu ett steg i utvecklingen.
De åkte till Bradley’s Barn i Nashville för att utforska vad countrymusiken kunde göra för Beau Brummels - eller snarare vad Beau Brummels kunde göra för countrymusiken. Det visade sig vara en hel del. Valentino tolkar Elliots country influerade låtar med bravur. Hans sävliga röst har en lantlig stämpel som får Elliots låtar att guppa på i behaglig takt.
Trots att Bradley’s Barn inte når samma klass som Triangle blev det ännu ett bra album. Det bästa är att båda albumen numera finns tillgängliga på CD.
Sal Valentino berättar dessutom att han och Ron Elliot spelade in en hel del ytterligare material - en smått hisnande tanke om det skulle hålla samma klass som det utgivna materialet.
Bradley’s Barn passade inte skivköparna och Sal Valentino och Ron Elliot insåg att det var lika bra att lägga av. Historien om Beau Brummels var dock inte slut i och med detta.
- I mitten av sjuttiotalet kontaktade Ron Elliot mig och frågade mig om jag var intresserad av att återbilda Beau Brummels. Alla fem originalmedlemmarna samlades igen, men problemet var att jag och Ron hade mycket mer studiovana än de övriga och vi ville ersätta dem med studiomusiker på inspelningen.
Trots problemen blev det ett album, som kort och gott hette
Beau Brummels.
-
Warner tyckte om plattan men gjorde inget för att marknadsföra den och till råga på allt fick vi väldigt få spelningar. Ron Elliot började dessutom bli svår att arbeta med.
Det som Beau Brummels åstadkom under sextiotalet, tillsammans med all outgivet material som numera finns tillgängligt, räcker dock gott. Sal Valentino är både glad och ledsen över att Beau Brummels blivit mer uppmärksammade igen.
-
Självklart är det kul att folk inte har glömt bort oss, men samtidigt kan jag inte undvika att bli en smula ledsen med tanke på hur vår karriär missköttes. Det är också en smula tragiskt att höra alla demolåtar vi gjorde under 1965 och inse att många av dem var bättre än de låtar som gavs ut.
Valentino själv sadlade om och gjorde karriär inom galopp sporten, men efter en ryggskada tvingades han varva ner. Han har i stället återupptagit musiken och ska eventuellt släppa ett album inom kort.
Ron Elliot bor numera hemma hos sina föräldrar i San Francisco och har tyvärr slutat skriva musik.
På knappt fyra år lyckades han ändå skriva ett femtiotal större eller mindre klassiker och han borde åtminstone fått stå och knacka på dörren till låtskrivarnas “Hall of Fame”.
HANS OLOFSSONUrsprungligen publicerad i Impact #1
