Torpedopop

I våras stötte vi på ett skivbolag med det trevliga namnet Jam Records, där artisten Jeremy påstods spela powerpop med influenser från Badfinger, Raspberries, The Shoes, Dwight Twilley med flera - och sämre förebilder kan man ju ha. Efter att ha skickat ett vänligt brev till Mr. Morris, dök det några veckor senare upp ett paket med några CDskivor. Med svettiga händer placerade undertecknad Jeremys album Invisible i CD-spelaren.

Efter några låtar undrade samme undertecknad om det var feltryck på CD:n och tvingades att kontrollera att det inte stod Ted Nugent eller Yngwie Malmsteen på den. De första låtarna påminde nämligen om heavy metal, fulla av tråkiga riff, och sällan har uttrycket “använda gitarren som penisförlängare” passat bättre.

Invisible innehöll dessutom 16 låtar, med en speltid på 74 minuter, och nu återstod det cirka en timme ytterligare tortyr.Till Jeremys försvar ska sägas att det började dyka upp några småtrevliga poplåtar efterhand, men inte var det något att yvas över.

Så var läget införlåt nummer 9, I Want To Be With You. Men plötsligt satt den där; ett fräckt intro med ett underbart trumsound; en refräng bestående av 2 x “I want to be with you” med hög hitpotential, följt av en första vers som till och med ställde refrängen i skamvrån.

Efter denna chock fortsatte det nästan likadant på Turn To Me Now, men det var kanske avslutningen som var mest knäckande. Den gode Jeremy hade nämligen placerat fem underbara ballader på rad. Han verkade med andra ord vara i omedelbart behov av någon som skulle kunna sätta ihop en vettig låtordning. (Jag undrar hur många som har givit upp efter de tre-fyra första låtarna.)

Sedan dess har jag hört ytterligare ett tiotal av hans plattor och kunnat konstatera att just nu känns Jeremy som “King of pop”. Det gäller dock att lyssna noggrant och närma sig hans musik utan fördomar.

Jeremy balanserar ofta på slak lina men lyckas hålla sig på rätt sida gränsen - den gräns som skiljer Beatles från Gerry & The Pacemakers; The Shoes från The Knack eller Rod Stewart (den tidiga sjuttiotalsvarianten) från Bryan Adams.

Albumen pendlar mellan vacker, meditativ popmusik, tar steget över till powerpop för att då och då dessvärre gå över i heavy metal. De tillfällena är dessbättre ganska få.

Det som knäckt mig mest är dock Jeremys trumsound. Trummorna ligger hela tiden i bakgrunden; när trumstockarna rör vid kaggarna låter det som om de är inlindade i skumgummi och ekoeffekterna är ljuvliga.

Det låter mycket sextiotal om trummorna, i motsats till sjuttio- och det tidiga åttiotalets statiska, instängda och burkiga trumljud. (Lyssna till exempel på det katastrofala trumsoundet på Gyllene Tiders två första album, ett sound som håller på att förstöra de annars utmärkta låtarna.)

Ibland dunkar Jeremys trummis Dave Dietrich till ordentligt, men det låter som om han sitter i en stor sal och sprider trivsamma ekoeffekter. Då kan det till viss del påminna om Phil Collins sound i början av åttiotalet, men Dietrich har vett att bygga upp låtarna ytterligare i stället för att som Collins, försöka välta studioväggarna.

Jag har sällan hört någon som dessutom kan få sina synthar att låta så vackra som Jeremy; de låter som ljuvliga stråkar eller trumpeter och även i detta fall håller de till i bakgrunden, med huvuduppgiften att göra ljudbilden ännu mer attraktiv.

En tredje komponent i Jeremys vinnande koncept är ljudet från de akustiska gitarrerna. Tonerna är så spröda att man förväntar sig att strängarna ska brista när som helst. A andra sidan ligger de i tjocka lager på varandra och får låtarna att gnistra till ytterligare.

Nämnas bör också hans piano,som sprider sitt sparsamma porlande. (Jag borde även tillägga Jeremys förmåga att lägga in klockspel och diverse andra små effekter på de rätta ställena.)

Fyra komponenter som tillsammans utgör grunderna till Jeremys framgångsrika bygge, där nyckelordet i produktionen är “luftig”.

Vi ska dock inte glömma bort det viktigaste: Jeremys förmåga att snickra ihop små geniala popmelodier. Man får en känsla av att han, precis som vår gamle hjälte Paul Kelly, kan snickra ihop treminuters poplåtar hur ofta som helst, men att han gärna gör låtarna lite mer komplicerade än så.

Jeremy verkar tyvärr använda sig av en oskriven lag om att varje CD ska innehålla över 70 minuters musik, medan kassetterna ligger på “bara” 60 minuter. (Det hade kanske blivit för mycket till och med för Jeremy att göra C90-kassetter.) Hans fyra bästa CD-skivor innehåller dock minst ett dussin suveräna låtar och den kvaliteten börjar bli alltmer sällsynt.

En man som Jeremy växer inte ens på träd och det krävs ett långt telefonsamtal till Kalamazoo (som ligger knappt tjugo mil öster om Chicago) för att få reda på mer. Tokstollen har nämligen hunnit med att ge ut åtta album och fem kassetter (låt vara att fyra av kassetterna innehåller gammalt demomaterial). Han har dessutom gjort lågbudgetvideor till några av sina album.

Ni kan läsa mer om Jeremys skivor i andra delen av denna artikel. Nu är det hög tid att presentera Mr. Morris.

Jeremy Morris föddes i Chicago 1957, men flyttade till Kalamazoo redan i början av sextiotalet. Han tillhörde de lyckliga med musikaliskt påbrå. Hans far var, och är, jazzmusiker, men det var betydligt enklare harmonier, i form av fyra grabbar från Liverpool, som kom att dominera den unge Jeremys liv.

På sjuttiotalet började Jeremy spela i olika band men i de flesta fall tvingades han stå på mindre scener och harva coverlåtar.

Jeremy hade redan börjat skriva egna låtar och tog steget att bli soloartist. Redan som artonåring 1975 började Jeremy spela in låtar och under några års tid spelade han in ett sextiotal demolåtar. (De har under nittiotalet givits ut på fyra olika kassetter.) Inspelningsförhållandena var ganska speciella.

- Det var medan jag fortfarande bodde hemma och du kan tänka dig hur mitt pojkrum såg ut efter att jag släpat dit gitarrer, keyboards, ett trumset och diverse inspelningsapparatur.

Vid samma tid träffade Jeremy sin blivande fru Kathy, och den blivande Mrs. Morris har faktiskt hjälpt till en del med producentarbetet. På kassetterna medverkar även Jeremys bror Mike på trummor, men deras samarbete varade inte så länge.

- Han blev nog avundsjuk på att jag skrev låtarna och sjöng, säger Jeremy och skrattar.

Jeremy försökte aldrig få något skivkontrakt med hjälp av sina demoinspelningar och försörjde sig som biträde i olika skivaffärer, och som tidningsbud.

Men ett sätt av få ut sina inspelningar är att starta ett eget skivbolag och det var precis var Jeremy gjorde. 1984 kom Jeremys riktiga debutskiva, albumet Alive på hans bolag Jam Records.

Jeremy hittade dessutom en bra födokrok genom att börja ge gitarr-, bas- och pianolektioner, något som han fortfarande håller på med. (I samband med denna intervju - ett telefonsamtal till det morrisska hemmet - får en elev snällt vänta på att intervjun ska bli klar.)

Det är dock först under nittiotalet som hans produktion börjat ta fart och då har det gått med blixtens hastighet. Ett tag skötte Jeremy även trummorna, men hans frus bror, Dave Dietrich, visade sig vara en duktig trummis.

- Dave lärde sig spela trummor till Big Stars album Radio City. Från början var vi medlemmar i två olika band, och de andra medlemmarna blev minst sagt sura när vi började spela tillsammans.

Denna duo har blivit ett oerhört effektivt team i skivstudion, men de gånger Jeremy är ute på turné är bandet utökat till en kvintett. De nöjer sig dock med att turnera i hemtrakterna och åker aldrig längre än till Chicago.

Sedan samarbetet startade på allvar med Dave Dietrich har det alltså blivit en hel del skivor, men Jeremy berättar att han kanske inte arbetat tillräckligt hårt med att få ut sin musik.

- Det tar oerhört mycket tid att ha ett eget skivbolag, och jag orkar inte hålla på så länge till med allt promotionarbete. Nu har jag vissa funderingar på att ta kontakt med något annat skivbolag.

Och plötsligt avslöjar Jeremy att ett icke okänt amerikanskt bolag har hört av sig.

- MCA tog faktiskt kontakt med mig i juni, men sedan har jag inte hört mer.

Vi kan ju tillägga att Jeremy dessutom har fem barn som säkert tar sin tid. Jag har hyllat Jeremy's speciella sound och är naturligtvis mycket nyfiken på hur han får fram det och vad han använder för utrustning.

- Jag har några gamla Gibsongitarrer. Andra märken som jag använder är Conn och Washburn. Jag använder dessutom en Roland synthesizer, som jag kan skapa många sköna ljud med.

Jag frågar även Jeremy hur han får fram sitt fantastiska trumsound.

- Det händer att jag går in och lägger till mer trummor efter att Dave har spelat, därigenom skapar vi vårt “bigger than life”-sound. Men hemligheten är egentligen att vi lägger ner oerhört mycket tid på att experimentera med olika ljud.

Jag frågar honom också vilket av hans album som ligger honom varmast om hjärtat.

- Det var en svår fråga som jag inte kan ge något enhetligt svar på. Det beror till viss del vilken sinnesstämning jag befinner mig i, avslutar Jeremy.

Nu kan ni läsare ta del av min genomgång av Jeremys plattor-och utröna min sinnesstämning.

Det är även en ung man som inte kan hålla fingrarna borta från hårdrockskolans inledande gitarristkurs, vilket medför att det går inflation i tröttsamma gitarrsolon.

I några spår har dock popnerven träffats och skickar snabba och härliga popimpulser till hjärnan, men som helhet är Alive en ganska tam historia.

Det tar sig så småningom. Let's Go Up är en fräck poplåt med synthar som låter som en farfisa- eller voxorgel - eller tvärtom - för att i solot låta som trumpeter.

Men allt överskuggas av låt nummer 15, When You See Her. Ett hårt arbetade piano, tunga men inte störiga trummor och en melodi som skulle kunnat vara hämtad från någon doo wop-hit från femtiotalet.

Den bästa jämförelse jag kan komma på är de sävliga låtarna som hördes i TV-serien Twin Peaks, men detta är bättre - mycket bättre. Det är en låt som passar utmärkt i ett mörkt rum, helst i sällskap med sin allra käraste medmänniska. Det är dessutom en låt som innehåller så mycket kärlek, känslor och stämningar att den skulle göra äktenskapsrådgivarna arbetslösa.

Producentgeniet Jeremy har först använt ett piano och därefter lagt på ett elpiano, vilket gör att soundet överträffar det mest man hört.

Allt annat på Open Your Heart överskuggas givetvis av When You See Her, men även låtar som Let's Go Up, Sunny Day, Darkness Fades Far Away (bedårande vacker), Let Me In, Home Away och Fly Away duger gott.

Open Your Heart är alltså det första Jeremy-albumet som, trots vissa invändningar mot Jeremys gitarronanier, kan rekommenderas.

Det gäller dock att programmera CD-spelaren, vilket gäller för merparten av hans album. Så blir det när man envisas med att lägga in över 70 minuters musik på dem.

ALIVE II
[kassett,1989]
Betyg 4

Som om det inte räckte med 19 låtar på Open Your Heart innehåller Jeremys nästa platta, kassetten Alive II hela 28 låtar.

Det ska dock sägas att sex av dem även finns på Open Your Heart (bra låtar som inte är inräknade i nedanstående betyg) och att Alive II innehåller en handfull korta instrumentalsnuttar.

Efter att ha lyssnat igenom den (alltför) långa kassetten är det just de korta instrumentalstyckena som skapar irritation. Det finns nämligen några fina låtar, men den njutningen blir ofta alltför kort eftersom de följs av en instrumentallåt.

Alive II är därför en splittrad och inte alltför lyckad historia. Fast Waiting For You Know och Glimpses of Infinity är två vackra låtar som jag faller pladask för.

Jag har redan nämnt I Want To Be With You och Turn To Me Now. Dessutom nämnde jag fem ballader, merparten av dem är värda ett eget kapitel.

På Truth Won't Go Away och Take A Look Into My Eyes är det synthar som regerar, något som säkert får många popälskare att slå bakut, men Jeremy lyckas få dem att låta som vackra stråkar (de låter till och med som 1967-trumpeter ibland) och syntharna ligger och sprider ljuvliga toner i bakgrunden.

Take A Look Into My Eyes är redan en klassisk popballad, en låt som skulle givit Bryan Adams, Phil Collins eller Whitney Houston en ny världshit (fast de hade säkert förstört produktionen). Den börjar med synth och akustisk gitarr som enda komp, men efterhand kommer trummor och tamburin - och vid tredje refrängen nås ett klimax som man inte upplever varje år.

En annan favoritballad är Who Do You Love?, som inramas av feta akustiska gitarrer, tamburin och de makalösa mjuka ekotrummorna ännu en gång. Låten har samma känsla över sig som John Lennons Across The Universe.

Jeremys röst kan i vissa stunder påminna om Lennons (speciellt som denne låter på #9 Dream), men säg även The Shoes sammetslena röster, Jules Shear eller Badfinger, så får ni en bra uppfattning om hur Jeremy låter.

Invisible är nog den platta som är lämpligast att börja sitt Jeremydiggande med eftersom den är hans mest varierade, men det gäller som sagt att programmera CD-spelaren.

VINTAGE JAM
[kassett 1990]
Betyg 7

Jeremy har alltså även givit ut fyra kassetter som innehåller demomaterial inspelat på sjuttiotalet. De kräver en del av lyssnaren, men kämpa med dem några gånger (speciellt Vintage Jam och Green) och ni kommer att hitta flera favoriter. Denna lugna, melankoliska popmusik kommer till sin rätt i ett mörkt rum.

Den mest poppiga av de fyra kassetterna är Vintage Jam (1978-1980). Kassettens låtar håller jämn, hög klass, men de kräver att lyssnaren aktivt tar del av Jeremys finurliga melodier.

FOR CHOSEN ONES
[CD, kassett, video, 1991]
Betyg 9

Nästa album blev For Chosen Ones. Om Invisible inte tar sig förrän man kommer till andra halvan, råder det omvända förhållandet på For Chosen Ones; efter sju-åtta låtar svävar lyssnaren i ett lyckorus, inte minst på grund av de två inledningslåtarna.

Still In Love With You är ren och oförfalskad powerpop, där trummor och gitarrer skjuter fram låten och melodin är skarpladdad med hitkänsla.

Den följs av All the Things med dess mjuka trumsound, Byrds-influerade gitarr och måttfullt rasslande tamburin. Till råga på allt med samma hitpotential som inledningslåten.

Sedan skruvas tempot ner, men Jeremy följer efter med flera nya mästerverk. På andra halvan av albumet tappar han dock fart en aning, vilket inte enbart beror på att låtarna blir lugnare; de känns heller inte lika distinkta. Avslutningslåten Sleep Good är dock en barnviseaktig sak med samma hitkänsla som Sov du lilla videung.

Som helhet måste ändå For Chosen Ones betraktas som ännu ett mindre mästerverk med ett dussintal högklassiga låtar. Jeremys lugna låtar kan verka en aning menlösa och rent ut sagt sliskiga, men efter några lyssningar har hans charmfulla framförande brutit ner det eventuella motståndet.

Åtminstone 13-14 av låtarna på Seven känns som en ny vårdag varje gång. Det handlar ännu en gång om att släcka lyset och lägga sig i en skön soffa, för då hypnotiseras man av Jeremys vackra klanger.

Möjligtvis saknas den där riktigt fantastiska poplåten, men Seven är ändå Jeremys mest jämna album. Jag gillar till och med låten For We All Must Leave, som egentligen är ett nästan sju minuter långt muzakstycke, men kompet är så fjäderlätt att han ändå ror båten i land.

För att inte tala om Lazor Love, ett snabbt instrumentalstycke med trummaskiner som nästan tar oss in på technomusikens områden.

Seven är som en meditationsutbildning i popmusik och lyssnarens själ har blivit fullständigt renad efter de 25 spåren.

INVITATION
[kassett, 1993]
Betyg 5

Invitation, med demolåtar från sjuttiotalet, inleds med titellåten, ett fantastiskt öppningsspår, där Jeremy låter som John Lennon på Imagine.

Jeremy spelar alla instrument själv, vilket innebär gitarr, slidegitarr, bas, piano, synthesizer, trummor och diverse ljudeffekter. Men det är de akustiska gitarrerna som dominerar med sina spröda ljud, där strängarna verkar vara på väg att brista för varje anslag.

Efter inledningsspåret sjunker dock kvaliteten på sida 1, men vänd på kassetten och ni hittar ännu en låt, All My Love, som hade platsat på Imagine.

Favoritlåten är dock Hard To Be Wrong, där Jeremy bakom sitt piano har fått till ännu en melodi på miljonen. Flera av låtarna har hög potential men det hade inte skadat med lite fler instrument och maffigare produktion, något som även gäller Green.

GREEN
[kassett, 1994]
Betyg 7

Green innehåller sju-åtta mycket starka låtar, som hade blivit vidunderliga med lite mer instrument i bakgrunden. Det gäller speciellt Stranger To Yourself på sida 1 samt Don't Turn Out The Light och Don't Leave Me Alone (lyssna på mastodonttrummorna i slutet på låten) på sida 2.

Precis som på Invitation är det sida 2 som är bäst på Green.

SOUL SAVER
[kassett, 1994]
Betyg 2

Soul Saver är den fjärde kassetten med demolåtar från sjuttiotalet, och trots att superlativerna är många i denna artikel måste konstateras att denna kassett är nästan olyssningsbar.

Till och med Jeremy själv har skrivit “For die hard fans only”, men en så rabiat beundrare är ännu inte född.

eller Cramps utan för dem innebar rock den FM-anpassade musiken som dök upp i början av sjuttiotalet, med grupper som Aerosmith, Foreigner och Styx.

Tyvärr har Jeremy anammat FM-modellen på flera av spåren och det påminner en del om de värsta gitarr-onanierna på Invisible och Open Your Heart. Men till och med undertecknad kan erkänna att titellåten är fräck hårdrock.

Sedan stöter man på flera låtar i den gamla härliga popstilen. En låt som Hard To Hide The Pain hade tillhört de bästa spåren på Invisible. Och efter lite kämpatakter från lyssnarens sida låter även I Want To Stay With You, Tell Me The Truth och Looking For You riktigt bra.

De 12 spåren klockar in på en tid av 67 minuter, och den genomsnittslängden på låtarna kan ingen popdiggare tycka om.

Jeremy förekommer även med unika låtar på två powerpopsamlingar; Bam Balam Vol. 4 [Bam Balam] med låten Crying On The Inside och Pop Under The Surface [Yesterday Girl] med låten I'm Flying, vilket gör det nödvändigt att inhandla dem.

Jag skrev tidigare om Jeremys produktivitet, men måste konstatera att hans skivsläpp har varit ovanligt sporadiska de senaste åren. Det är dessutom en smula oroväckande att han sedan 1992 bara givit ut en hellyckad, nyinspelad platta, nämligen Seven.