Långhåriga, skitiga, uppkäftiga och ett allmänt hot mot allt vad moral och etikett heter drabbade Stones vårt land för första gången en vårdag 1965. Pressen hakade på med den ena skandalartikeln efter den andra, men hotet från England gick inte att stoppa.
Hans Olofsson har studerat pressklippen och pratat med folk som var med.
Rolling Stones har besökt vårt land åtta gånger genom årens lopp. Första gången var 1965 (två gånger). Sedan drabbade gruppen oss åren 1966, 1967, 1970 och 1973. Därefter dröjde det som bekant till 1982 innan de tog sig hit, men då var uppmärksamheten av det mer astronomiska slaget. Det senaste besöket för två år sedan kändes mest som en trött upprepning. (Jag kommer att koncentrera mig på besöken under 60-talet i denna artikel.)
Men år 1965 var läget helt annorlunda. Det svenska folket hade väl knappt hämtat sig från Beatles legendariska Drop In-framträdande i oktober 1963 och besöket året efter. Våra svenska grupper (med Hep Stars, Tages och Shanes i spetsen) hade i och för sig slagit igenom i slutet av 1964 och början av 1965, men någon sketen rhythm 'n' blues, framförd av långhåriga, skitiga ungdomar som medlemmarna i Rolling Stones - det hade vi inte sett.
Vid denna tid (mars 1965) hade vi t. ex. inte direkt drabbats av gräddan av de engelska tuffare grupperna som Kinks, Animals, Yardbirds och - hemska tanke-Pretty Things. Men nu var det dags för Stones att drabba Sverige, för under det senaste året hade gruppen haft fyra stora hits i Sverige, It's All Over Now, Around And Around, Tell Me, Little Red Rooster, och The Last Time låg vid samma tidpunkt i topp på listorna.
Stones hade även i den svenska pressen börjat segla upp som allvarliga konkurrenter till Beatles.
Framgångarna på Tio i topp, speciellt med den underbara Tell Me, hade inte gått nyhetstörstande journalister förbi. De största rubrikerna fick dock medlemmarnas slafsiga utseende och långa hår.
I Aftonbladet kunde man bl. a. läsa om Mick Jagger: “En amerikansk flicka skrev en gång till honom och påstod att han liknade Beethoven. För vår del tycker vi nog att han är mer lik Beethovens syster. Om han hade någon.”
Den 31 mars skulle premiären ske i Mässhallen i Göteborg för att sedan följas av konsert i Kungliga Tennishallen, Stockholm, dagen därpå. Det skulle bli två konserter per kväll.
De största svenska tidningarna hade börjat ladda för framträdandena redan en vecka tidigare. Då hade nämligen Stones nordisk premiär i Odense (26 mars). Den konserten imponerade inte på ditsända svenska journalister. Förmodligen berodde nog mycket på det katastrofala ljudet i Fyns Forum. Stones spelade sedan även i Köpenhamn.
Prick 10.35 den 31 mars landade idolerna på Torslanda. Fansen hade vallfärdat dit redan i tidig gryning, men besvikelsen var stor och tog sig hysteriska proportioner när fem trötta Stenar snabbt försvann in i närmaste bil för att åka till hotell Park Avenue.
Efter några timmars vila var det dags för presskonferens, och de som väntat svar i Beatles stil blev säkert besvikna:
- Spotnicks är det enda svenska band vi hört och dom gillar vi inte, sade Keith Richards och Brian Jones tillade:
- En popgala är precis som en fotbollsmatch - en kamp mellan oss och publiken.
Stockholms-Tidningen lyckades sticka till medlemmarna en lapp med frågor.
Att sedan svaren inte gav så mycket gjorde nog inte så mycket.
På kvällen var det så dags för konsert, eller konserter. Detta bör man kanske nämna för yngre läsare.
Under denna tid uppträdde grupperna ofta två eller flera gånger per kväll, ofta med flera förband. Det var väl också därför det hette popgala. De två danska banden Hitmakers och Defenders fick äran att inleda för att följas av det nya svenska pophoppet Tages.
Kritiken från tidningarna var blandad. Hans Fridlund på Aftonbladet var nog mest kritisk:
“Nej, tyvärr - Rolling Stones är och förblir en nästan skrämmande klen musikalisk attraktion. Och ännu ett tyvärr: ytterligt få svenska popfans kommer att lägga märke till det. En Stoneskonsert är nämligen en orgie i gallskrik. Gruppen kunde med fördel mima till sina plattor. De är bra mycket bättre.
Största “yxan” i Rolling Stones är elbasisten Bill Wyman. Han spelar inte bara fel toner i låtar, som aldrig rymmer mer än tre harmonier. Han tycks dessutom inte ens behärska handgreppen för att träffa rätt på våra två vanligaste bluestonarter... Och då kanske man bör påpeka att Rolling Stones alls inte gått så långt i sin revolt att de gjort sig av med bluestonarter”.
Annars flöt konserterna tämligen lugnt och arrangören Simon Brehm kunde pusta ut. Det största bråket inträffade efter konserten när två av Stonesmedlemmarna inte fick ta upp flickor på rummet. I vredesmod lämnade de då hotellet och tog en bil till Stockholm.
Ingen av pressklippen talar om vilka de var, men det är mycket troligt att det rör sig om Keith Richards och Brian Jones. Mick Jagger sov inte heller på hotellet utan släntrade in i foajen halv sju på morgonen, men så är ju också den göteborgska natten mycket vacker..
Fredagen den 2 april anlände de övriga medlemmarna med flyg till Bromma flygplats. Rutinen var densamma: bil in till hotellet förbi skrikande fans och sedan presskonferens på eftermiddagen.
Kvällens två konserter var upplagda på ungefär samma sätt som göteborgskonserterna. Enda skillnaden var att Tages hade ersatts av Merrymen (som kallades “Sveriges Rolling Stones”). Denna gäng lyckades arrangörerna dessutom sälja slut på alla biljetterna, vilket innehar att cirka 9 000 ungdomar bevistade de två konserterna.
Ljudet var betydligt bättre och t. o. m. Hans Fridlund var nöjd: “Ser man på - äntligen en popgala med acceptabel ljudåtergivning. Kors i Kungliga Tennishallens tak!”
Men Peter Himmelstrand på Expressen var definitivt inte imponerad, vilket medförde att han fick många ilskna brev från Stonesfans. “Snaggad Sune” var en av kommentarerna.
Är man Sune är man gammeldags och dags för pension, menade fansen. Stackars Himmelstrand försvarade sig med att han var “bara” 28 år och då vore pensionering nog att gå händelserna i förväg.
Nästa gång Sverige fick uppleva Stones var den 29 juni samma år. Bara en konsertkväll var inbokad och det var Malmö som fick äran, eller rättare sagt, det var nog främst tack vare dåvarande Radio Syd-chefen Britt Wadner som Stones kom att hamna just i Malmö.
Söndagen den 27 juni tog Stones båten från Vedback utanför Köpenhamn. Mitt ute på havet, i det inte alltför gästvänliga Öresund, mötte pressen dem på Radio Syds egen båt Cheeta II. Den legendariska Britt Wadner var en PR-kvinna av Guds nåde, och inför alla fotografer mottog Brian Jones en polotröja som råkade ha Radio Syd tryckt på bröstet. På kvällen intervjuades Stones i Radio Syds program Söndagsporträttet.
Sjön var så våldsam att Stones avstod återfärden till Vedbeck. Istället anlände de med pressbåten till Limhamn (hamn och stadsdel i Malmö) i gula seglaranoraker och blöta jeans. Radio Syd var inre sena att följa upp händelsen utan meddelade givetvis sina lyssnare att Stones var på väg.
Stones, alltför erfarna av kaosartade möten med fansen, vägrade att gå iland och tog i stället en snabbgående motorbåt till Radio Syds andra tilläggsplats. Men fansen var lika snabba. Målet for Stonesmedlemmarna var Britt Wadners stora villa i Lund och nu började en kapplöpning av sällan skådat slag. Wadners villa var snart omringad av fans.
Nästa dag var det TV-inspelning på Cirkus. Det handlade inte om någon direktsändning utan playback gällde. Detta satte ånyo fart på debatten om playbackens vara eller inte vara. Att Stones skulle få 15 000 kronor för att mima till fem låtar tyckte många var för mycket. I England hade playback-förbud utfärdats i vissa shower.
På kvällen skulle det bli party på restaurang Källhagens värdshus. Ett 40-tal fans hade ordnat fest för Stonesmedlemmarna. Tyvärr försökte en av medlemmarna föra med en flaska sprit in i lokalen, varpå alla Stenarna åkte ut. Först sedan de hade bett om ursäkt släpptes de in igen. Sedan varade partyt hela natten.
Gruppen hade anlänt till Sverige utan något som helst bagage men fick kläder av Radio Syd-annonsörer och sedan var det dags för nattklubbsbesök.
De tre malmötidningarna Kvällsposten, Sydsvenska Dagbladet och Arbetet var givetvis där för att rapportera om händelsen, dock utan någon större entusiasm eller förståelse för denna avart av ungdomskultur.
Skriverierna handlade mest om gruppmedlemmarnas förtjusning i flickor och alkohol, speciellt whisky.
Men Malmoe var en stad som föll Stones i smaken:
- En verkligt vacker och trevlig stad, inte alls så tråkig och vanlig som storstäderna Paris, Rom, New York och Köpenhamn. De är så lika att man blir trött på dem, tyckte Keith Richards.
På måndagen hade Charlie Watts och Bill Wyman återvänt till Vedback i Danmark medan de tre övriga tillbringade måndagen med shopping i Malmö. Speciellt Brian Jones, alltid mån om att förnya garderoben, var nöjd med klädinköpen. Mest nöjd var han med ett par skinntofflor i lappmodell.
- Varför inte lansera de här som Stonesskor hemma i England, föreslog han och fick instämmande från Mick och Keith.
Efter shoppingrundan bara det ånyo ut på Öresunds vågor för ännu en intervju. (Söndagsintervjun hade blivit en aning rörig.)
Konsertplatsen var Baltiska Hallen och Stones skulle göra två konserter på tisdagskvällen den 29 juni. Men oroväckande moln hade börjat torna upp sig. På måndagseftermiddagen hade arrangörerna, Radio Syd, Karusell och danska SBA, bara sålt 2 000 av de 12 000 biljetterna. Arbetet skrev om fiasko och menade att Stones popularitet var på väg att dala. Att medlemmarna dessutom nästan fick vara ifred under shoppingrundan visade att Stones framtid inte såg alltför ljus ut.
Men Stenarna var nöjda. De stannade hos Britt Wadner ännu en natt, överlyckliga över att slippa bo på hotell.
- Vi lagar gärna maten själva, bara vi får stanna, påstod Mick, Keith och Brian.
Till konserten på tisdagskvällen hade arrangörerna sålt 6 000 biljetter. Egentligen spelade det ingen större roll för dem. Värre var det för Stones själva. De hade nämligen ett mycket lågt fast pris och chansade i stället på att tjäna storkovan procentvägen. Det fasta priset låg på - 40 000 kronor.
Men konsert blev det, två stycken till och med. Förband var Rocking Ghosts och Pussycats. Och sedan kom då äntligen huvudattraktionen, presenterad av Britt Wadner själv.
Kritikerna var inte speciellt imponerade. Signaturen Cal. i Sydsvenska Dagbladet skrev: “20 minuter kunde vi lyssna till Rolling Stones. Eller rättare, höra dem som mäktigt bakgrundsackomp- anjemang till alla skriken”. Han var dock ganska imponerad av Mick Daggers fotarbete.
Arbetet hade t.o.m. tagit dit sin recensent av seriös musik, Henrik Jansson och den stackaren konstaterade följande:
“När de musikaliska rörelserna under 1900-talet en gång ska behandlas historiskt, torde eventuellt också i förbigående “rockgalor” och liknande företeelser komma in i bilden - och härmed är egentligen redan utsagt att gårdagens Rolling Stones-seans i Baltiska hallen låg på ett utommusikaliskt plan.
Det började emellertid med en “bit” i B-dur, där den harmoniska torftigheten bestod av tre ackord (tonika, dominant och subdominant) - minsta möjliga alltså.
Grundförutsättningarna för ett musikaliskt skeende är en spännande omväxling i fråga om harmonik, nyansering, besättning etc. Rolling Stones-batteristen svarade för en bullrande taktfast rytm alltigenom. Varje tillstymmelse till variation saknades.
Stämningen i hallen var extatisk, besläktad med den som kan iakttagas både hos naturfolk och här hemma i skilda sammanhang. Vokalistens rytmiska kroppsrörelser - han använde med förkärlek ändan - återspeglades genast i ackompanjerande handklappningar från den högst ungdomliga publiken. Musiken kan möjligen ha hjälpt till att suggerera fram extasen.
Fråga är emellertid om inte samma höga stämning åstadkommits om de fem idolerna nöjt sig med att visa sig - utan att spela en ton! I ett par bitar kunde man lyssna till någon utökning av antalet ackord, annars stod det som sagt stilla, och långtråkigheten låg på lur. Denna hann emellertid inte infinna sig förrän föreställningen var slut, och flickorna högst trivialt kunde torka tårarna i sommarskymningen”.
Efter konserten åkte Bill Wyman och Charlie Watts tillbaka till hotellet i Danmark, men de tre övriga medlemmarna stannade glatt kvar. Tommy Hansson, sångare i Namelosers, minns.
- Efter konserten sade Ingela Ström (syster till Solstollen och Gonks-medlemmen Ola Ström) till oss att Stones skulle komma till deras lägenhet. Vi trodde naturligtvis inte henne, men väl framme kunde vi bara konstatera det omöjliga: Tre av Stonesmedlemmarna var där. I ärlighetens namn ska jag nog erkänna att de inte var särskilt sociala. Det var mest Brian Jones som pratade. Mick Jagger och Keith Richards satt i var sitt rum med en brud.
- Vi höll på hela natten och det slutade med ett jam i en replokal på Väster. Dagen efter ville Brian Jones köpa skjortor. Vi tog honom till det ställe där vi själva brukade handla. Efter att ha kollat sitt skjortmått drog han handen över en hylla med skjortor och sade: “Slå in skiten!” Det blev väl cirka 20 skjortor. Sedan slängde han fram en massa skrynkliga sedlar ur fickan. Man var ju en aning imponerad.
- Sedan fortsatte festandet. En gång när spriten var slut erbjöd sig Mick Jagger att köra från Malmö och hämta mer sprit hos Britt Wadner i Lund. Han lånade en folka och jag begriper inte hur, men på något sätt lyckades han ta sig både fram och tillbaka. Men det är klart, motorvägen mellan Malmö och Lund är ju ganska bred...
Söndagen den 3 april 1966 var det dags för ännu ett sverigebesök, denna gång för en konsert i Kungliga Tennishallen i Stockholm. Under de nio månaderna som gått sedan förra besöket hade mycket hänt. Stones hade fått sitt definitiva USA-genombrott med Satisfaction och många menade nu att Stones var populärare än Beatles. Fab Four hade ju dessutom inte varit speciellt aktiva på skivfronten under 1966 års första månader.
Gruppen anlände till Arlanda samma dag som konserten skulle äga rum, och det mest uppseendeväckande var nog att bara två Stenar (Brian Jones och Bill Wyman) klev ur planet. De övriga satt fortfarande kvar i Köpenhamn. Arrangören Simon Brehm blev kallsvettig, men fick sedan besked om att de tre andra skulle anlända lite senare.
Popgalan hade redan börjat när resten av Stenarna anlände. Förband var svenska Caretakers - som även kompade Cecilia Stam - Highballs och Lee Kings samt ännu en gång danska Defenders. Av dem fick Lee Kings bäst kritik.
Kritikerna fann konserten på många sätt avslagen och det var bara Mick Jagger som imponerade. Han försökte hålla ihop bandet och även egga upp stämningen, menade man.
Aftonbladets Lennart Clerwall var hårdast.
- “Det är synd om popmusiken som måste dras med Rolling Stones. Ty det Stenarna presterar på scen är något fruktansvärt”.
Att Stones var på väg att ta över i popularitet från Beatles hade han svårt att tänka sig.
- “Medan konkurrenterna Beatles ständigt förnyar sin musik står Stones kvar på samma nivå som när de startade sin karriär 1962”.
Expressen hade tagit med Mascotsmedlemmen Stefan Ringbom, men denne var inte speciellt imponerad. Charlie Watts fick hårdast kritik.
- Han kom ju alltid in fel och rörde till en hel del i bakgrunden. Det är bergis inte han som spelar på plattorna...
1967 var ett jobbigt år för Rolling Stones. Den första riktiga motgången drabbade gruppen i februari när polisen gjorde knarkrazzia i Keith Richards hem i Chichester, Sussex. Med på partyt var bl. a. Mick Jagger och hans dåvarande fästmö Marianne Faithful.
Trots detta och den stundande rättegången i maj skulle det ändå bli två nya Sverigekonserter och detta i två helt nya städer!
På påskafton den 25 mars skulle Hälsingborg få besök och två dagar senare skulle det bära iväg till Örebro. I Hälsingborg skulle Stones spela på Idrottens hus. I Örebro var platsen Vinterstadion.
Arrangörerna IFK Hälsingborg var oroliga på grund av knarkavslöjandet. Speciellt som man bedrev kampanjer mot knark i hälsingborgsskolorna.
Stockholm fick alltså inget besök mycket beroende på att den enda lokal som fanns ledig var Eriksdalshallen, och den var inte speciellt lämplig för konserter tyckte arrangören Eskil Eckert-Lundin.
När Stones anlände till Bulltofta på långfredagen väntade en stor tullrazzia. Tullen hade kallat in speciella experter som inte skulle missa någon detalj. Bill Wyman t.o.m. kroppsvisiterades. Tullarna ville också se vad Mick Jagger gömde under kläderna, men han protesterade så högljutt att det inte blev någon visitation.
Stonesmedlemmarna var naturligtvis förbannade medan tullarna sade att de inte hade någon aning om att Stones skulle komma just den dagen.
Arrangörerna hade hyst stor optimism eftersom 2 500 av de cirka (10 000 biljetterna sålts redan första förköpsdagen. Optimismen visade sig vara överdriven.
De två konserterna sågs nämligen bara av cirka 4 000 personer. Än värre var kanske att sånganläggningen inte fungerade under första låtarna. De fyra förbanden Lucas, Shakers, Lunatics och Hounds brottades också med sånganläggningen.
Konferenciern Bengt Grafström kommentar före konserten - “Vi kan idag presentera en av världens bästa sånganläggningar” - mottogs med följande syrliga kommentar i Arbetet: “Möjligtvis den bästa i Hälsingborg förutsatt att det inte finns fler.”
Idag har inte Grafström så mycket minne av vad som hände.
- Jag hade precis kommit tvåa i en discjockeytävling och priset var att få bli konferencier på Stonesgalan. Jag hann inte med så mycket innan konserten utan hamnade i omklädningsrummet, där Stones satt bland en mängd whiskyflaskor. Jag pratade med ljudkillarna och de skröt om hur bra ljudanläggningen var.
Mick Jagger gjorde dock det bästa möjliga av situationen och bjöd på sedvanlig högenergiskt bensprattel.
Arrangerande IFK Hälsingborg var naturligtvis inte glada. Det beräknade överskottet på 10 000 kronor förbyttes snabbt i en ännu större förlust (uppgifterna varierar från 10 000 till 35 000). Ingen kunde begripa de dåliga publiksiffrorna, men var det egentligen inte så att Stones popularitet nu definitivt var på väg ner? Att färre och färre fans brydde sig om att vänta på flygplatserna visade tydligt att popsagan var slut, menade olyckskorparna.
Efter Hälsingborg bar det iväg till Örebro med bil. De två konserterna i Örebro samlade även de bara halvfyllda lokaler. Den första konserten förflöt lugnt, men den andra förvandlade annandag påsk till rena julen för rubriksättarna. När Mick Jagger sjöng Let's Spend The Night Together tog det hus i helsike. Publiken försökte storma scenen.
En polisman ansåg att det hela hade gått överstyr och bad Jagger lämna scenen, men denne vägrade. När sedan publiken började ropa snutjävel åt honom tog polismannen helt sonika det drastiska steget och ryckte ur kontakterna till förstärkarna.
Direkt efter att strömmen hade försvunnit försökte Jagger skrika i mikrofonen att det var myndigheterna som hade stoppat konserten, vilket inte gjorde publiken mindre vild. Inom några sekunder haglade hela och sönderslagna stolar upp på scen. Ja, det räckte inte med det - även flaskor och påsksmällare landade på scen.
Till slut skyllde man på varandra. Polisen menade att Jagger kunde ha lugnat ner publiken och på så sätt undvikit bråk. Jagger var förbannad och menade att polisen var alltför brysk. “Fruktansvärt att se polisen slå småflickor i huvudet med batong” , tyckte han.
Förutom själva konsertreferaten och eventuella skandaler brydde sig de svenska tidningarna inte längre så mycket om Stones eventuella förehavanden. Det enda undantaget var Expressen som hade följt Stones under de fyra dygnen i Sverige och berättade om det i sin avdelning Tonårs-Expressen.
Här publicerades faktiskt Bill Wymans rätta födelseår (1936), och det måste ha varit en av de första gångerna som det kom fram.
(I en hel del poplexikon kunde man många år senare fortfarande läsa 1941 som födelseår.) Expressen hade nämligen studerat liggaren på hotell Arkaden i Malmö, där Stones bodde innan hälsingborgskonserten. Undrar hur fansen reagerade på att en av idolerna faktiskt redan var över 30 år?
Detta år försvann nog det sista av popgalornas oskuld. 1968 väntade runt hörnet och här hemma skulle våra svenska grupper - bildade efter sina stora inspirationskällor Beatles och Stones - snart ha försvunnit helt och hållet.
Men domedagsprofetian att Stones popularitet var i dalande - den skulle slå helt fel. Perioden mellan 1968 och 1972 menar många var Stones bästa. Från “comebacken” med
Jumping Jack Flash 1968 och fram till
Exile On Main Street 1972 gjorde de, enligt många, fem mästerliga LP.
Efter 1967 har det dock bara varit big business kring deras konsertbesök och några fler bilturer med Mick Jagger bakom ratten har det nog inte blivit.
HANS OLOFSSONUrsprungligen publicerad i Now & Then #7
The Last Time låg etta på listan när jag stod på rektorns kontor och förklarade varför jag måste få ledigt en eftermiddag för att åka till Köpenhamn och se Rolling Stones. Mina föräldrar skrev inte på bluffsjukintyg och med en sensationell skådespelarinsats - och mycket tugg om svart amerikansk musikkultur - lyckades jag få fritt.
Det var Klubb Bongo som arrangerade resan. Vi åkte med Centrumlinjen och jag minns absolut ingenting av konserten mer än att ett danskt band som hette Beefeaters var förband.
Det jag minns är att vi gick genom Köpenhamn till Falkonerteatern och skanderade “Rolling Stones, Rolling Stones”, att vi satt högt upp på scen och att jag inte riktigt fattade att Stones verkligen stod pä scen. Förmodligen spelade de blott en halvtimme.
Det var kutym på den tiden. När Kinks spelade pä MFF-stadion i Malmö spelade de 17 minuter; Who var lite värre, de spelade i 22 minuter men då slog de sönder en gammal förstärkare också.)
Det var i slutet av mars 1965 jag såg Stones i Köpenhamn. Jag hade just fyllt 16 år.
De spelade i Stockholm 1 april och bara en kort tid senare fick vi veta att de skulle spela i Baltiska Hallen i Malmö 29 juni. Vi var ett gäng som köade utanför Baltiskan hela natten när biljetterna skulle släppas vilket var rätt onödigt för malmökonserten blev ett publikt fiasko.
Och inte för att jag minns mycket, rent musikaliskt, av den. Det fanns ett norskt band som hette Pussycats, åkte omkring i en dubbeldäckad gammal Londonbuss och hade en kompgitarrist som säg ut som Harpo Marx och satt ned pä scenkanten och dinglade med benen.
Det var ett av många förband och de var avskyvärda. Men tjejerna gillade dem.
Framför mig hade jag en rätt söt tjej jag lagt märke till redan vid insläppet och varje gång den där Harpotönten satte sig ned ställde hon sig pä stolen och jag hade hennes stjärt rakt framför mig. Det var nog där jag utvecklade en fetisch för ljusblå elastabyxor.
När Rolling Stones gick upp på scen blev det kaotiskt: den förtrollande stjärten försvann och jag kom själv upp på en stol rätt långt fram, vakterna slutade bry sig om var vi egentligen skulle sitta. Jag minns inte Bill eller Charlie, jag tror inte jag såg Charlie ens; jag har blott svaga minnen av Mick; däremot kan jag se Brian Jones framför mig: vita jeans, vit t-shirt och vit pälsväst.
Han såg klart elegantast ut, med alldeles nytvättat hår, och spelade pä en vackert oval vit gitarr. Den enda låt jag kommer ihåg är The Last Time. Kanske på grund av upphetsningen, kaoset, förväntningarna, kanske på grund av att tjejerna skrek så fruktansvärt högt och gällt att det var svårt att höra nånting överhuvudtaget.
Men mitt allra största minne är Keith Richards.
Jag var redan då en rätt sansad ung man och som malmöbo inte precis lättimponerad. Men jag stod hela konserten på en stol och skrek “KEEEEIIIIIITH, KEEEEIIIIIITH” medan jag slet i och pekade på min t-shirt. Den var nämligen exakt likadan som Keiths med svarta och röda ränder på tvären. Jag vet inte var han hade köpt sin men exakt likadan var den och det var viktigt.
- Fan, han hade ju samma tröja som du, sade nån.
- Hur mycket skall du ha för tröjan, frågade en annan.
Jag sålde den aldrig och den hängde med i tio år innan den, alldeles söndertvättad och krympt, kasserades.
Det var sommar och jag delade ut tidningar på morgnarna.
Som vanligt hade tidningarna skickat sina jazzskribenter som inte begrep hur dessa långhåriga apor kunde vara så populära för de kunde ju inte ta en ton och deras popularitet skulle hålla högst ett halvår.
Det var heller inga bilder på bandet utan bara bilder på poliser som höll för öronen och indignerade artiklar om vilka faror malmöpolisen utsattes för.
Tidningen Arbetet var lite annorlunda. Den hade ett helt gäng bilder pa Rolling Stones - i Malmö! I hamnen på väg ut till Radio Syds båt Cheeta II; Keith Richards som stod på Gustav Adolfs torg och läste Melody Maker; Brian Jones som provade skor i en numera nedlagd affär vid Drottningtorget.
Varför visste vi inte detta? Hur hade vi kunnat missa det? Vi jagade desperat runt till varje klädaffär, till kiosken som sålde engelska tidningar, till hotellet St. Jörgen. Vi var inte ensamma.
Det var många som läst Arbetet den morgonen och vi fick höra fler rykten: att Stones varit på klubb West End på Väster, att de varit hemma hos Ola Ström i Gonks, att Brian Jones var kär i Olas syster, att de jammat med Namelosers, att nån fått en puss av Brian Jones. Nån drog till med att hon kände en tjej som knullat med Mick.
Så pass var en likadan tröja som Keith Richards inte mycket att komma med.
MATS OLSSON
