Det är dags att utfärda en varning. Kritikerrosade Stone Roses kan nämligen vara en av de största bluffarna på den här sidan Milli Vanilli. Gruppens standard har sjunkit med oroväckande hastighet sedan den fantastiska debut-LPn för två år sedan. Det kaxiga låtskrivarparet Ian Brown-John Squire hävdar bestämt att den bara är en uppvärmning inför framtiden - men tillåt mig tvivla.
Stone Roses slog ner som en bomb i mitt musikhuvud för två år sedan med ett par mästerliga singlar (även B-sidorna) och en av de starkaste debutplattorna i rockhistorien.
Efter de två senaste singlarna, som delvis tog in gruppen på en ny musikalisk väg, har gruppens publik splittrats i två läger - vilket i hög grad märktes vid Sverigekonserterna för ett år sedan. På ena planhalvan hade vi de tidiga Roses-fansen. Den andra halvan belägrades av de nya fansen, klädda i den mest uppseendeväckande dressen sedan Melchesters Rovers rödgula. Detta gav faktiskt konserten en tämligen komisk dimension.
Stone Roses var dock inte nya i gamet och det är säkert en hel del som vet att de debuterade i singelformat redan 1985 och dessutom gjorde ett par spelningar i Sverige samma år. Vad som oroar är att hälften av gruppens repertoar från den tiden fanns med fyra år senare.
Vid Sverigebesöket 1990 fick deras manager frågan vad gruppen gjort mellan 1985 och -88. Jodå, de hade existerat - “men inte i denna värld”, blev svaret. Under mitt senaste London besök köpte jag en kassett med demos från 1986-87 och låtarna var inte precis nya för mina öron.
Trots allt har jag väl inte helt gett upp hoppet om gruppen, men situationen blir knappast bättre av att de fastnat i Manchesterfållan. Det sista sagt med tanke på hur snabbt speciellt engelska rockjournalister överger en scen för en annan. Ni som har börjat tröttna på batiktröjorna bör nog sälja dem så fort som möjligt. Inom ett år kan de vara lika hippa som Batman- och UCLA-tröjorna.
Innan dess är det dock läge att vaska fram alla guldkorn som finns. Produktionen fram till Fool's Gold är nämligen överbefolkad med bra icke-LP låtar och jag skall hjälpa er med tips på vägen. Jag gör en kronologisk genomgång över alla låtar som inte hamnat på LPn.
So Young
[tolva, 1985]
Trots alla hyllningar till gruppens produktion före Fool's Gold, måste jag konstatera att debutsingeln från -85 lämnar en hel del övrigt att önska. Med stor osäkerhet tar sig gruppen fram i en halvseg psykedelisk sak.
Denna singel visar inte något av den talang som senare skulle frodas. Baksidan, Tell Me, klamrar sig fast vid samma halmstrå och glöms även den snabbt.
Denna singel är givetvis den i särklass mest svåråtkomliga med Stone Roses och strax efter att Fool's Gold hade blivit en hit låg värdet på upp mot 70 pund! Håll med om att skivsamlande är en frustrerande hobby. Betydligt billigare lär de piratupplagor vara som finns av tolvan.
Sally Cinnamon
[tolva, 1987]
Detta är något helt annat, åtminstone två tredjedelar av tolvan. Produktionen är fortfarande en aning trevande, men här finns ändå ett embryo till de geniala melodier som kom två år senare. John Squire gör redan här sina försök till fasadklättringar med sin gitarr och vi hör nu att han även kan sin McGuinn.
Temposkiftningarna, som skulle dyka upp på låtar som Waterfall och This Is The One, får också rum och bidrar till att öka spänningen. Influenserna märks tydligt, men på något sätt har de ändå format helheten till någo eget.
Baksidan bjöd på två denna gång. Here It Comes har egentligen inte något som fastnar, men låten skriker av Rain Parade (om det nu är någon som vågar komma ihåg ett så icke-hippt band) och här finns många instrumentalorgier att gotta sig åt.
All Across The Sand däremot griper tar i lyssnaren redan i inledningen med Ian Browns osäkra sång. Hela låten präglas av en nervös spänning som nästan gör den till ett ännu starkare kort än Sally Cinnamon.
Denna tolva återutgavs senare med samma skivnummer. Återutgivningen ser nästan likadan ut men känns igen på att det står tryckt “Made In W. Germany” (!) nederst till vänster på baksidan av konvolutet. Tyvärr finns det ännu en skillnad. Man har nämligen lagt in en ny och betydligt tamare version av Sally Cinnamon.
Originaltolvans värde låg dessutom på cirka 200 kronor, varför frustrationen var stor. Originalversionen har dock återutgivits och på grund av alla återutgivningar ser Stone Roses diskografi ganska rörig ut. Jag skall dock reda ut de problemen senare.
Elephant Stone
[singel/tolva, 1988]
Du är fast redan i den skrikande inledningen och då de glada, tuffa och melodiösa (jodå) rytmerna kastas mot dig går det inte att låta bli att invadera dansgolvet.
Elephant Stone bevisar alltså i högsta grad att det går att göra bra rytmisk musik. Det enda som krävs är en stabil grund.
På sjuan hittar vi vidare The Hardest Thing In The World som är mer bra, tuff pop-a-lama.
Trots att tolvan innehåller det första försöket med baklängeslåtar - Full Fathom Five heter detta pinsamma försök - kan jag ändå rekommendera den. Man har nämligen lagt in en längre version av Elephant Stone, med en majestätisk inledning.
Made Of Stone
[singel/tolva, 1989]
... finns ju med på LPn, men det är i tolvtumsversionen. Sjuans version är något kortare, men den största fördelen med den är att gruppen har lyckats få till ännu en fullträff på baksidan.
Going Down, med sin fina, melankoliska stämning, hade absolut platsat på LPn.
På tolvan vill gruppen tydligen plåga våra sinnen med ännu en baklängeslåt och Guernica är väl ingen låt som jag ens vill att mina värsta ovänner ska tvingas lyssna på. Här räcker det alltså att köpa sjuan.
I Wanna Be Adored
[amerikansk tolva, 1989]
Denna skiva har jag tagit med därför att det var här som Simone dök upp för första gången.
A-sidan kallas dessutom för I Wanna Be Adored (edit), men roligare än så blir det inte.
She Bangs The Drums
[singel/tolva, 1989]
Med She Bangs The Drums tog gruppen steget upp på Englandslistan. Tolvan har en något längre version, men det är även här samma version som på LPn.
Det är trots allt tolvan som ni skall ha då den innehåller Mersey Paradise, som är precis så bra som titeln anknyter. Ännu en B-sida i klass med Going Down.
På sjuan får vi till att börja med en rytmisk upplevelse i form av Standing Here. Denna uppbyggnad banade säkert vägen för den riktiga Manchester-boomen i fjor. Mot slutet av övergår låten till ett lugnt, sävligt parti, som ändå låter spännande.
Detta var alltså under sommaren -89. Gruppen hade gett oss åtminstone tre magiska singlar och en LP och egentligen borde artikeln kanske ha slutat här.
Fool's Gold
[singel/tolva, 1989]
...var alltså den låt som slutligen såg till att gruppen hamnade i elitskiktet och gjorde att undertecknad började fundera på att lägga pickupen på hyllan.
De hypnotiska rytmerna har fascinerat många men här finns faktiskt inte så mycket mer.
Den stora massan nöjde sig tydligen med detta, men det måste väl finnas dimensioner i en låt? Det är bara att gå tillbaka till till magiska Elephant Stone - där får ni ordentlig dansmusik. Att singeln blev vald till en av årets bästa är en stor gåta.
What The World Is Waiting For är något bättre, men ändå på tok för anonym. Bonusmaterialet visar att idéerna börjar ta slut. Att slösa vinyl med nästan tio minuter Fool's Gold känns onödigt.
One Love
[singel/tolva, 1990]
Och gruppen fortsatte i den upplöjda fåran. One Love har dock vissa partier som gör att gruppen kanske trots allt har kvar något hemligt lager av popkänsla.
Fast å andra sidan kan man tro att det börjar sina i oroväckande fart då pickupen får kämpa med den usla baksidan Something's Burning.
Man börjar undra nu när det är så länge sedan gruppen kom med något nytt. Frågan är om de har lyckats ta sig ur dimman. Är sanningen den att debut-LPns material skrevs under en fyraårsperiod lär gruppen få våldsamma problem i framtiden.
Vi får bara hoppas på att herrar Brown och Squire bara hållit oss på halster och spottar ut fler häpnadsväckande låtar.
HANS OLOFSSONUrsprungligen publicerad i Now & Then #3
