Torpedopop

Några gånger har dock XTC varit och nosat på det stora genombrottet i England, bland annat med listframgångar för singlarna Making Plans For Nigel (#17) och Senses Working Overtime (#10), men det har aldrig lossnat riktigt. Som vanligt när det gäller artister som gör utpräglat brittisk musik är publiken på hemmaplan kylig.

I England gäller det ju dessutom att hänga med i de senaste trenderna, men XTC har alltid gått sina egna vägar. Kritikerna har oftast varit välvilligt inställda till gruppen, men under de senaste åren har intervjuerna och reportagen blivit allt sällsyntare. Den enda publiciteten har varit de positiva skivrecensionerna. De drar dock ofta jämförelser med XTC när de skriver om sk IQ-pop.

Detta har stämplat XTC som svårlyssnade och folk som överhuvudtaget inte hört gruppen skräms bort. Visst ligger det en del i att XTC:s musik kanske inte alltid når lyssnaren vid första öronkastet. Gruppen har ibland provat olika stilar - jazz, funk, psykedelika - dock utan att förlora sina poprötter. Men man får inte glömma att XTC ändå skämt bort oss med många lättillgängliga låtar som borde ha blivit större hits.

Situationen idag är att XTC är ganska anonyma i hemlandet, det gäller både bland massmedia och skivköparna. Dessbättre har gruppens publik stadigt ökat utanför England. Många fans finns i USA och Japan, men förvånansvärt många även i Sverige. Och nu är det nog dags med en rejäl genomgång av gruppens skivor.

Vi lämnar den sedvanliga singel-singel-LP-genomgången och gör istället en stegvis presentation, där vi först vänder oss till nybörjaren för att avsluta med information till de mer fanatiska fansen. Det blir bakgrundshistoria, kort genomgång av gruppens LP (med betyg), pseudonymerna, de bästa singellåtarna, vad ni skall undvika (om ni inte vill ha allt!) samt en pressningsguide.

Vi hoppar över diskografin denna gång, mycket beroende på att både Sound Affects (#8) och engelska Record Collector (#135) ganska nyligen presenterat XTC-diskografi. (Alla utgåvor är på Virgin såvida inget annat anges.)

De närmaste tre åren ägnades mest åt att lära sig respektive instrument och bli samspelta. Phillips hade lämnat gruppen, men det gick ändå bättre och bättre för dem. Den hårda träningen började att ge resultat och Helium Kidz (vilket de börjat kalla sig) hade skapat sig ett rykte som ett spännande liveband, trots att de redan på denna tid betraktades som lite udda.

Barry Andrews anslöt på keyboards och gruppen sättning var nu klar. De hade nu börjat fundera på ett namnbyte. Gruppen tvekade mellan två namn - XTC och Dukes Of Stratosphear - men valde XTC eftersom det var kort, spretigt och utlästes ecstasy (ett namn som på senare tid fått journalister att undra varför de döpt sig efter en drog).

1976 fick gruppen en rad spelningar även i London. Tiden hade nu blivit mogen för XTC, som med sin snabba och aggressiva musik klumpades ihop med punkrocken och plötsligt var både publik och skivbolag íntresserade.

Anledningen var att han ansåg att han inte fick med tillräckligt med egna låtar på gruppens skivor.

Men med en redan utmärkt låtskrivare i Andy Partridge och en alltmer mognande i Colin Moulding var det kanske inte så konstigt att det inte fanns plats för Andrews låtar.

Efter sitt avhopp har han gjort några hyfsade singlar. Han medverkade också på några av Robert Fripps soloplattor (före tiden med XTC) innan han med bland annat Fripp bildade gruppen The League Of Gentlemen vilka gav ut en själv-betitlad LP 1981. Därefter har han varit sysselsatt med gruppen Shriekback som han bildade med David Allen (f.d. Gang Of Four).

XTC ersatte inte Andrews med någon ny klaviaturspelare utan istället anslöt gitarristen Dave Gregory. Han hade bland annat varit med i bandet Pink Warmth som spelade psykedelisk musik på klubbarna i Swindon under slutet av 60-talet.

Gregory hade lärt känna paret Partridge/Moulding på dessa klubbar och i musikaffärerna i Swindon. Personkemin stämde och i början av 1979 blev han medlem i gruppen. Gregory kom att få stor betydelse för XTC:s utveckling mot ett mer harmoniskt och kommersiellt sound.

XTC kom nu sakta men säkert nått en större publik med de tre skivorna Drums And Wires, Black Sea och English Settlement. Men under europaturnén i början av 1982 inträffade något som drastiskt minskade gruppens möjligheter till det stora genombrottet.

Mitt i första låten under en spelning i Paris i mars -82 rusade Partridge av scenen. Bandet hittade honom upprörd och nervös i logen och konserten kunde inte genomföras. Det blev snart uppenbart att Partridge inte kunde genomföra fler konserter på ett tag, så hela resterande Europaturnén ställdes in och gruppen åkte hem till Swindon.

Partridge försökte vila upp sig för att XTC skulle kunna genomföra den amerikaturné som var planerad i april. Efter en mindre lyckad konsert i San Diego stod det klart att Partridge inte mådde bra av att stå inför publik. Han ansåg sig inte kunna genomföra fler konserter och ville åka hem.

Gruppen fick ställa in de återstående spelningarna på turnén. Förutom akut scenskräck hade Partridge också drabbats av blödande magsår.

Efter hans genomklappning var det inte helt oväntat när han i november samma år meddelade att XTC inte skulle göra fler konserter, ett beslut som de övriga medlemmarna givetvis inte var nöjda med.

De fick dock acceptera beslutet då Partridge var gruppens huvudfigur. Förutom förlorade konsertinkomster minskade gruppens möjligheter till ett rejält genombrott drastiskt.

Inför inspelningen av nästa LP, Mummer, var därför inte stämningen i gruppen den bästa. Förhållandet till skivbolaget Virgin var också ansträngt sedan gruppens val (tre olika låtar hade spelats upp) av nästa singel inte alls fallit i skivbolagets smak.

Mitt under inspelningen beslöt Terry Chambers att lämna gruppen. Han var inte nöjd med den utveckling gruppens musik tagit och givetvis inte heller med beslutet att sluta turnera. Chambers flyttade till Australien där han spelade trummor med bandet Dragon 1983-84. Vad jag vet lade han därefter trumpinnarna på hyllan.

Eftersom XTC nu slutat turnera ansåg de sig inte behöva en permanent trummis; han skulle ju ändå bara bli sysslolös mellan inspelningarna. I stället beslöt man sig för att fortsättningen använda studiomusiker till skivorna. Till inspelningen av Murmur plockade gruppen snabbt in Gregorys gamle vän Peter Phipps (fd Glitter Band) för att slutföra inspelningarna.

XTC har på senare plattor bland annat använt sig av Prairie Prince (fd Journey och Tubes), Pat Mastelotto och nu senast Dave Mattacks (Fairport Convention och Joan Armatrading Band). Det har även hänt att gruppen använt sig av trummaskin. Men annars har det varit samma trio, Partridge/Moulding/Gregory.

NONSUCH 8
[V2699, 1992]

Ytterligare en dubbel-LP. Aldrig har gränserna mellan Dukes Of Stratosphear och XTC varit så suddiga som här.

Vid första lyssningen framstod denna LP som något ojämn, men strax framgick hur stark den är.

Hösten 1984 skulle Partridge tillsammans med John Leckie producera en LP med den kanadensiska sångerskan Mary Margaret O’Hara. Inspelningarna skulle ske i Crescent Studios i Bath, där XTC tidigare spelat in LP:n The Big Express.

Samarbetet ledde till omedelbar osämja. Partridge ansåg att O’Haras band måste repetera låtarna och stämma sina instrument vilket givetvis ledde till konflikt.

Inte blev det bättre av att Partridge tyckte O’Hara var tokig och hörde hemma på ett mentalsjukhus. Partridge och Leckie blev blev sparkade efter bara tre dagar utan att något blivit inspelat. Plötsligt fanns tid över…

Under hela XTC:s karriär hade Partridges kärlek till 60-talsmusiken lyst igenom på inspelningar, och även om det funnits stunder då även den psykedeliska musiken hälsat på hade gruppen aldrig tagit steget fullt ut.

Idén att göra en helt psykedelisk LP hade länge funnits hos Partridge och nu fanns ett hål i schemat, producent och ett antal låtar som ej passat in i XTC:s repertoar.

Eftersom Virgin inte varit alltför positiva till idén fick XTC bara en budget på 5 000 pund. Denna summa räckte bara till två veckors studiotid. Under denna tid lyckades dock gruppen spela in material till en mini-LP, 25 O’Clock [WOW 1].

Skivan släpptes den 1 april (!). XTC valde att ge ut skivan under pseudonymen Dukes Of Stratosphear, namnet som tidigare ratats (eftersom det lät för psykedeliskt) vid bytet från Helium Kidz.

Målsättning med 25 O’Clock var att återskapa stämningen från 1967 à la Beatles Sgt. Pepper, Stones Their Satanic Majestic Request, Pink Floyd The Piper At The Gates Of Dawn osv. Albumet fylldes med baklängesgitarrer och meddelanden, fuzz, tickande klockor mm.

Allt gjort med en stor kärlek till tidseran och med glimten i ögat. Skivan var något Partridge velat göra länge och han såg den som en kul grej. Det tog dock inte lång tid innan skivköparna och musiktidningarna genomskådade att Sir John Johns i själva verket var Andy Partridge, att The Red Curtain var Colin Moulding och att Lord Cornelius Plum var Dave Gregory. Efter en tid kom det dessutom fram att E.I.E.I. Owen egentligen var Daves bror som hoppat in bakom trummorna.

25 O’Clock sålde överraskande bra. Snart hade 50 000 ex. sålts bara i England. Eftersom plattan blev en sådan succé tryckte Virgin på gruppen för en uppföljare. (Ännu en orsak var att Virgin tänkte ge ut 25 O’Clock på CD men ansåg att speltiden var för kort och ville ha fler låtar.)

detta var endast tänkt som ett engångsprojekt - fann han att han fortfarande skrev låtar, t. ex. Little Lighthouse och Collideascope, vilka inte riktigt passade in i XTC:s repertoar.

Så till slut kapitulerade The Dukes och gjorde en reunionalbum 1987. Denna gång med dubbelt så stor budget. Två veckor tillbringades i en studio i Cornwall återigen med John Leckie som producent och Ian Gregory vid trummorna. Tio låtar spelades in och gavs ut under namnet Psonic Psunspot [V2440].

På detta album var produktionen modernare och de psykedeliska rötterna inte lika tydliga. Plattan är dock fylld av ljuvliga melodier. Vanishing Girl måste vara en de bästa låtar Colin Moulding har skrivit vid sidan av Making Plans For Nigel, och då skall ni veta att hans Shiny Cage inte ligger lång efter. Denna låt skulle egentligen varit med på The Big Express men plockades bort då den lät för mycket Beatles à la Revolver.

Överhuvudtaget tycks rötterna på Psonic Psonspot mer varit Beatles/Hollies/Byrds/Kinks/Beach Boys än den psykedeliska musiken. Många låtar på LP:n hade mycket väl kunnat vara med på XTC:s ordinarie album, men gruppen har väl tyckt att influenserna blev väl tydliga.

Hur som helst, ett rykte säger att Dukes Of Stratosphear är begravda för all framtid, ett annat att de skall dyka upp och igen och låta som de gjorde innan de påverkades av den psykedeliska musiken då influenserna var Dave Clark Five, Easybeats, Troggs etc. Givetvis hoppas vi på det senare - tanken är spännande.

Båda LP:na med Dukes finns på CD:n Chips From The Chocolate Fireball (An Anthology) [COMCD 11], där även texterna inkluderats.

Dukes Of Stratosphear var dock inte det första pseudonymprojektet med XTC-anknytningar. Redan i oktober 1980 gav Virgin ut en singel med The Colonel, Too Many Cooks In The Kitchen [VS 380]. “Gruppen” var Colin Moulding som tagit hjälp av bl a Terry Chambers och gitarristen Rob Henry (ex Motors). Moulding som strax innan skrivet XTC-singeln Generals And Majors var tydligen vid denna tidpunkt influerad av militärteman.

Singeln har ett Mad-inspirerat tecknat omslag. Svängiga Too Many Cooks In The Kitchen låter som en out-take från Black Sea och är ganska kul. B-sidan I Need Protection är däremot seg. Denna singel gavs ut i ganska liten upplaga (5 000 tror jag) och försvann snabbt från marknaden.

Den är ganska svår att få tag på, så många var nog tacksamma när båda sidorna inkluderades på samlings-CD:n Rag & Bone Buffet [CDOVD 311], som på ett mycket förtjänstfullt sätt samlar ihop udda material med XTC.

Tre år senare, i november 1983, var det dags för ytterligare en obskyr utgåva. Under namnet Three Wise Men gav hela XTC ut julsingeln Thank For Christmas [VS 642]. Herrar Partridge/Moulding/Gregory var utklädda till de tre vise männen på omslaget, och låten är en trallvänlig sak med bjällror etc. - allt för att den rätta julstämningen ska infinna sig.

B-sidan Countdown To Christmas Party Time med sina diskotrummor glömmer vi däremot snabbt. De tre vise männen Kaspar/Melchior/Balthazar är krediterade bägge låtarna.

Från början ville Partridge ge ut denna singel under namnet Virgin Marys och få med personal från skivbolaget att sjunga på den! Numera är också denna singel ganska svårfångad då den försvann i julruschen. Båda sidorna finns med på Rag & Bone Buffet.

Det finns ytterligare några pseudonymutgåvor som kan var av intresse. Jag visserligen inte hört dessa, men följande skall existera:

• Dave Gregory (David Dreams): Third Stone From The Sun [Imaginary Records]. Från en hyllningsplatta till Jimi Hendrix.

• Andy Partridge/Dave Gregory (Colin’s Hermits): Strawberry Fields Forever [Imaginary Records]. Från samlingsplattan 1967.

• XTC (Johnny Japes & His Testicles): Bags Of Fun With Buster [VIZ 1]. Följde med tidningen VIZ.

Några andra pseudonymer med XTC-förgreningar är Buster Gonad och The Jolly Josticles, men om det finns några utgåvor är osäkert.

Givetvis måste alla singel-A-sidor med XTC som inte finns på något album rekommenderas. Tyvärr är det inte så många utan vi har fått nöja oss med Science Friction, Are You Receiving Me, Life Begins At The Hop, Wait Till Your Boat Goes Down och Take This Town.

Den sistnämnda utgiven på singel tillsammans med Ruts Babylon’s Burning från soundtracket till filmen Times Square [RSO 71]. Låten släpptes även senare som B-sida på Wake Up [VS 476].

De senaste årens CD-återutgivningar har medfört att alla singelbaksidorna numera finns tillgängliga på CD, ofta instoppade på som bonus-spår på originalalbumen eller på samlings-CDn Rag & Bone Buffet. Men för er som vill ha orginalen har jag sammanställt några tips.

Den mest kända B-sidan med XTC måste vara Dear God. Då Partridge och Todd Rundgren bråkade som mest angående låtvalet var just Dear God en av orsakerna till bråket.

Partridge fick stöd av skivbolaget och låten kom inte med på Skylarking. Partridge ansåg inte att denna simpla låt passade på LP:n utan det blev istället hans val Another Satellite man tog med.

Dear God hamnade som bonuslåt på maxiversionen av Grass [VS 882 12], men även en amerikansk promotiontolva med fyra låtar. Radio DJ’s i USA föll för Dear God och började plugga denna låt i radion till skivbolagets förtvivlan. Nu när lyssnarna jagade låten fanns den endast som import från England och då som B-sida.

Ett byte som jag har för mig skedde även i England där också Dear God nu släpptes som A-sida. Även den andra B-sidan på Grass-tolvan, Extrovert, är bra med stilren XTC-refräng även om produktionen känns något överarbetad.

En annan XTC-singel där tolvan är värd att köpa är All You Pretty Girls [VS 709-12]. Både Washaway (outtake från The Big Express) och akustiska Red Brick Dream håller hög klass.

Också en stark B-sida är Jump vilken borde varit med på Mummer i stället för att skuffas undan bakom Wonderland [VS 606], av någon anledning får den mig att tänka på Intermezzos gamla Kom och ta mej, om nu någon minns den.

Ytterligare ett par singlar släpptes från Mummer vars B-sidor gjort sig bra på detta album. Dels den Madness-studsiga Gold från Great Fire [VS 553] och åtminstone Toys från dubbelsingeln Love On A Farmboy’s Wages [VS 613] var nog oförnuftigt att plocka bort. Lägg märke till att tolvtumsversionen av singeln inte innehåller de två nya studielåtarna utan i stället tre livelåtar.

Dubbelsingeln Generals And Majors [VS 365] är också av intresse. Både Don’t Lose Your Temper och Smokeless Zone är helt OK.

Den mest prisvärda och troligen bästa singeln med XTC måste vara Senses Working Overtime [VS 462]. Vi erbjuds två låtar på B-sidan. Blame The Weather och Tissue Tigers (The Arguers) - båda är superba. En absolut nödvändig singel.

Till de mer nödvändiga singlarna måste även Ball And Chain [VS 482] räknas. Där får man den fina Heaven Is Paved With Broken Glass.

XTC har alltid velat laborera med sitt sound och testa nya vägar. I och för sig intressant på papperet, men tyvärr inte på skiva. Jag är därför tacksam att de inte pressat in dessa experiment i alltför hög utsträckning på sina album utan valt att placera dem som B-sidor, fritolvor etc.

Så om ni inte är intresserade av olustiga dubexperiment, sega instrumentallåtar eller är lika tokiga som jag (som samlar på alla låtar med gruppen) ska ni undvika följande utgåvor:

monotona dubversioner av XTC-låtar, några med ny text. Obegripligt nog blev GO+ efterfrågad och Virgin hade börjat sälja denna separat.

Antagligen uppmuntrad av detta spelade Mr. Partridge in denna långtråkiga LP. För den intresserade kan nämnas att GO+ och Take Away…båda finns på CD:n Explode Together (The Dub Experiments 78-80) [CDOVD 308, 1990].

Homo Safari - serien

Det var på singeln Life Begins At The Hop som vi för första gången fick ta del av instrumentala sviten Homo Safari No. 1-6. Även om dessa instrumentallåtar ibland har förtjänster (och i varje fall är betydligt mer spännande än dubexperimenten) är de uppriktigt sagt inte något att hetsa upp sig för. De sex utgåvorna har olika titlar och är numrerade.

Följande låtar ingår:

• Homo Safari, No 1 (B-sida på Life Begins At The Hop, 7”, 1979)

• Bushman President, No 2 (B-sida på Making Plans For Nigel, 7”, 1979)

• Egyptian Solution, No 3 (B-sida på Senses Working Overtime 12”, 1982)

• Frost Circus, No 5 (B-sida på Great Fire, 12”, 1983)

• Procession Towards Learning Land, No 6 (B-sida på Great Fire, 12”, 1983)

• Mantis On Parole, No 4 (B-sida på Wake Up, 7” & 12”, 1985)

Hela “Homo Safari”-serien 1-6 inkluderades på CD-singeln Dear God [CDEP, 1987].

Det därför kanske inte så förvånande att vi för första gången får ta del av dessa homedemos på tolvan The Meeting Place [VS 912-12], som producerats av Todd Rundgren (och det samarbetet var inte helt problemfritt). Fyra nya låtar gör denna tolva köpvärd.

Tyvärr har XTC lagt in homedemos låtar på några av CD-singlarna från Oranges & Lemons som endast finns tillgängliga där. På CD-singeln Mayor Of Simpleton [VSCD 1158] erbjuds vi Living In A Haunted House och The Good Thing och på King For Today [VSCD 1177] har man lagt in ytterligare två My Paint Heroes och Skeletons bägge riktigt bra.

Det finns även ett antal frisinglar, flexi, bidrag till samlingsplattor etc., av vilka följande bör nämnas:

• Traffic Light Rock (live) [VR 08-10274] kommer från en singel med fyra artister från Virgin, varav endast XTC:s bidrag är exklusivt för denna singel. Erhölls gratis från Record Mirror om man (tror jag) skickade in fyra kuponger från tidningen (12/1977).

• Det släpptes senare också en studioversion av Traffic Light Rock på samlingsplattan Guillotine [VCL 5001, 2/1978].

• Ten Feet Tall (remix) släpptes på flexi från Smash Hits tillsammans med en låt av Skids [HIT002, 2/1980].

• Looking For Footprints som är en outtake från GO2 släpptes på flexi från Flexipop (2/1982).

• På dubbel-LP:n Hope And Anchor Frontline Festival [WEA K 66077, 9/1978] bidrar XTC med två livelåtar, I’m Bugged och Science Friction.

• På välgörenhetssingeln Spirit Of The Forest [VS 1191, 1989], sjunger Andy Partridge några rader.

• Med på LP:n Miniatures [Pipe Records PIPE 2, 10/80], finns Partridges The History Of Rock ‘n’ Roll, drygt 20 sekunder lång.

• En liveversion av Respectable Street har inkluderats på dubbel-LPn Urrgh! A Music War [A&M AMLX 64692, 9/1980].

• Remix av Happy Families finns på LP:n She’s Having A Baby [IRS 6211, 7/1988].

• Den japanska utgåvan av Making Plan For Nigel [VIP-2729, 1979] innehåller liveversioner av This Is Pop och Are You Receiving Me? (märk hur de förväxlar frågetecknet). Jag har för mig att singeln även finns i australiensisk pressning, men då utan bildomslag.

• Den kanadensiska maxisingeln Love At First Sight [VS 1124, 1981] erbjuder liveversioner av av Beatdown, Roads Girdle The Globe och This Is Pop?.

LP

White Music: Originalet har titeln tryckt i vitt på den vita bakgrunden. Svart Virgin-innerpåse.

GO 2: Med fri maxi GO+ (15 000 ex) och ark med XTC foto och karta över Swindon. Maskinskriven text på skivetiketten.

Drums & Wires: Första 15 000 exemplaren med frisingeln Chain Of Command / Limelight. Textark. Sticker.

Black Sea: Originalet kom i en grön papperspåse och hade inte "XTC- Black Sea" tryckt på omslagets framsida. Textark.

English Settlement: Dubbel-LP, tygimiterat omslag med nedsänkta grottmålningar. Textinnerpåsar. Sticker.

Mummer: Specialinnerpåse.

Big Express: Omslaget skall vara runt. Hård innerpåse.

Skylarking: Reliefplastliknande omslag. Hård innerpåse.

Oranges & Lemons: Dubbel-LP. Hårda special innerpåsar.

25 O’Clock: Virgins originaletikett.

Psonic Psunspot: Lila vinyl (5 000 ex). Utvikbart omslag.

Singelguide

XTC:s singelutgåvor har varit rena eldoradot för oss singelälskare. Mr. Partridge har ofta varit med och utformat såväl LP- som singelomslag. Här finns mycket att kommentera men på grund av utrymmesbrist får det bli en sammanfattning.

Generals & Majors, Towers Of London och Love On A Farmboys Wages: Är dubbelsinglar.

Life Begins At The Hop: Genomskinlig vinyl, specialplastomslag (30 000 ex) och utvikbart pappark.

Making Plans For Nigel: Omslaget är en stor utvikbar spelplan. Separat ark med utklippbara spelpjäser. Grå etikett.

Sgt. Rock: Posteromslag.

Senses Working Overtime: Specialutvik med texter.

No Thugs In Our House: Grymt snyggt omslag gjort att likna en teater. Separat ark med utklippbara aktörer.

Great Fire: Speciellt ytterplastomslag.

Wonderland: Finns som bildskiva.

All You Pretty Girls: Special utskuret ytteromslag.

This World Over: Sex vykort fasttejpade på framsidan. Genomskinlig vinyl.

The Meeting Place: Genomskinlig vinyl.

You’re A Good Man Albert Brown: Färgad vinyl.

Till sist vill jag bara nämna videon Look Look [VIRV 013D] vilken inkluderar videor mellan 1978-82.

LARS WENKER
Ursprungligen publicerad i Now & Then #7