Torpedopop

Refrängen är primitiv och består bara av en upprepning av orden “live in the sun”. Till råga på allt är ackordskiftena av det mer rudimentära slaget. Men denna låt har varit en av sommarens stora hitlåtar has oss på Impact.

Det är Jim Basnight och hans Moberlys som ligger bakom ovanstående låt vars titel mycket riktigt är Live In The Sun. Och det bästa är att det inte är någon ny låt utan ett obskyrt alster från 1978. Ett utmärkt bevis på att den bästa popmusiken inte är den som görs i dag. (Detta resonemang, som vissa kritiker gärna tar till, förutsätter faktiskt att du hört varenda utgåva sedan popen uppfanns.)

Den bästa popmusik är den fantastiska poplåt sorn du tidigare inte hört oavsett om den är inspelad 1965, 1983, 1997 - eller som i detta fall; 1978. Live In The Sun återfinns på Moberlys första album som utgavs 1980 - numera ett mycket sällsynt album.

Moberlys var ett av otaliga band som växte upp i punkens efterdyningar i slutet av sjuttiotalet. Men där man var förbannad i England nöjde sig de unga amerikanarna med att föra tillbaka musiken till ett mer mänskligt plan.

Moberlys hade bildats i Seattle 1978 av Jim Basnight, som skulle bli den dominerande medlemmen i gruppen. Det var han som sjöng, spelade kompgitarr men som framför allt skrev nästan allt gruppens material. Därför har det blivit några telefonsamtal till Seattle under sommaren med den verbale och mycket trevlige Basnight.

Seattles klassiska sextiotalsscen (Raiders, Sonics, Kingsmen, Wailers med flera) påverkade Jim Basnight på ett tidigt stadium, och trots att han är född så sent som 1959 blev även grupper som Beatles, Kinks, Who och Zombies tidiga influenser.

- Jag hörde så gott som all sextiotalsmusik på Top 40-radion och sedan var jag fast. Jag började spela gitarr i samma veva och de första låtarna jag lärde mig var “Gloria” (Them/Shadows Of Knight), “Dirty Water” (Standells), “The Witch (Sonics) med flera.

Det tidiga sjuttiotalet var en mörk period även i Jims liv, men punken blev en nytändning.

- Jag och några kompisar hade till och med ett fanzine vid namn Chatterbox i tre år. Mycket av den musik jag gör i dag är influerad av punken.

Basnight hade också startat high school-bandet The Myece, som aldrig gjorde några skivor, men Basnight hann ändå med att skriva ett sextiotal låtar för dem. 1978 spelade dessutom Jim Basnight in singeln Live In The Sun / She Got Fucked på sitt eget nystartade bolag, Precedent Records.

Sedan började historien om Moberlys, en historia som inte blev särskilt lång, åtminstone inte i den första vevan.

- Seattle var inte redo för ett så kompromisslöst band som Moberlys.

Det hjälpte inte heller att några större bolag började visa intresse. Eller som Jim Basnight uttrycker det med glimten i ögat.

- It didn't happen quickly enough for the impatient young stars and the band dissolved.

Den lokale skivsamlaren Brian Fox ville dock ge ut ett album med Moberlys som ett sista försök att hålla ihop gruppen. Det lyckades alltså inte, men albumet kom ut och hade snart blivit en raritet.

Det är synd för av de elva låtarna bjuder åtminstone två tredjedelar på fin popmusik. Inget spår når upp i samma klass som Live In The Sun, men You Know I Know, Blow Your Life Away och den innerliga balladen Give Me Peace duger gott.

Samlare, som redan börjat jaga originalalbumet, ska veta att förstapressningen trycktes i 1.000 exemplar och har Brian Fox adress på konvolutet. Andrapressningen kom ut i 2.000 exemplar under namnet Jim Basnight And The Moberlys och på konvolutet finns Basnights föräldrars adress.

1995 gav Jim Basnight ut 8 av 11 låtar från albumet på CD på sitt eget bolag, Precedent. Den nya utgåvan innehöll dessutom 6 andra låtar. Återutgivningen sålde så bra att det tyska bolaget ATM gav ut albumet senare samma år.

Jag frågar Jim hur det kan komma sig att ett europeiskt bolag ville ge ut en okänd amerikansk grupp. Svaret kommer inte överraskande.

- Européer har under många års tid haft vett att uppskatta amerikansk rock- och popmusik betydligt bättre än amerikanarna själva. Européer har dessutom en förmåga att uppskatta musikstilar som blivit bortglömda i USA.

En annan anledning till att ATM gav ut albumet var förstås att Jims egen utgåva hade sålt tämligen bra. ATM lade dessutom till ytterligare 9 spår (med ytterligare 2 spår från originalalbumet). De bjuder dock mer på kvantitet än på kvalitet, varför jag föredrar den billigare Precedent-varianten.

Den tyska utgåvan har dock sålt bra och Basnight börjar så smått bli en kultfigur. Men historien om Moberlys tog faktiskt inte slut 1980 - det var nu den startade på allvar.

- Jag flyttade till New York i slutet av 1980 och bildade en ny upplaga av Moberlys. Det var en av de lyckligaste perioderna i mitt liv då jag fick uppleva New Yorks rockscen på nära håll.

Jim Basnight har lovat att bjuda på saftigt skvaller i en kommande artikel. Under tiden i New York kompade Jim Basnight bland andra Johnny Thunders och Alan Vega och var förband till artister som Steve Forbert och Billy Idol.

1983 flyttade Basnight tillbaka till Seattle - och bildade den tredje upplagan av Moberlys! Tillsammans med grupper som Young Fresh Fellows och Fastbacks blev Moberlys pionjärer för det som senare skulle komma att kallas grunge.

- Vi var ett av de första banden som hade eget material och vi drog en helt ny publik till klubben Central Tavern. Man kan säga att vi var med om att förvandla klubben till det ställe där grungescenen startade.

Det är förstås en mängd olika musiker som passerat revy i kretsen kring Jim Basnight under åren och ett stamträd hade väl tagit ett par sidor i anspråk.

Men här följer några exempel. Ernie Shapiro, Moberlys gitarrist, spelade med Cowboys, ett av de populäraste banden på north west-scenen under åttiotalet; Al Bloch, Moberlys och Jim Basnight Things basist, spelade tidigare i Concrete Blonde; Dave Drewry, Moberlys trummis, spelade tidigare med Russ Tolman (True West); Kelly Wheeler, gitarrist i Jim Basnight Thing, har spelat med Perry Farrell (Jane's Addiction) och Richard Stuverud, trummis i Basnights nuvarande band, spelade tidigare i gruppen 3 Fish, där en av medlemmarna var Pearl Jams basist Jeff Ament.

Jim Basnight har övergivit powerpopens något snäva ramar och levererar en dos slagkraftig och skitig rock. Han låter ofta som en hybrid av Rolling Stones och new wave-erans mer poppiga namn som Elvis Costello - eller varför inte en Springsteen utan alltför stora gester. Jag är dessutom säker på att Johnny Thunders hade uppskattat Basnight. Sedan dröjde det inte så länge förrän Jim Basnight hoppade in i nya projekt.

1993 gav han ut sitt första soloalbum Pop Top vars enda fel är att plattan innehåller för många låtar; de är 18 till antalet och speltiden är närmare 75 minuter. Hälften av materialet innehåller dock kraftig rockmusik med stora gester och mastig produktion.

Jim Basnight håller med om att plattan är för lång.

- Det är intressant att du påpekar just detta faktum, för jag håller på med en ny version som troligtvis kommer att innehålla bara tolv låtar.

Att Jim Basnight åtminstone skapat sig ett gott namn i musikerkretsar bevisas av att Peter Buck har producerat fyra av låtarna.

Sedan blev Jim Basnight bandmedlem ännu en gång när han tillsammans med några gamla kompisar bildade Rockingharns. Gruppen har gjort mini-CD:n Monsters of Rock på Precedent samt medverkat på några samlingar. Rockingharns är dock (hittills) det minst intressanta av Basnights projekt. Gruppens anonyma rockslammer är nämligen inget att yvas över.

För drygt en månad sedan kom hans senaste alster, The Jim Basnight Thing som faktiskt inte är utgivet på Precedent utan på Band Together Records. “Thing” innebär Basnights kompgrupp, en grupp som nu hoppas kunna få ett genombrott.

Albumet blandar friskt, från Elvis Costello-pop i Alone With Her till countrydoft i Elma över till ren, underbar sommarpop i Summertime Again. Den sistnämnda låten finns för övrigt med på den svenska powerpop-samlingen Pop Under the Surface i en bättre version.

Och Summertime Again har nästan varit en värre sommarplåga för oss än Live in the Sun.